I ”Vi vantrivs i kulturen” målar Sigmund Freud upp en bild av hur själslivets tidigare stadier bevaras och lever kvar parallellt med senare stadier. Det är, menar han, som att tänka sig ett Rom där varje byggnad som någonsin byggts fortfarande stod kvar bevarad. ”På den plats där Palazzo Caffarelli nu står skulle – utan att den senare byggnaden försvann – den kapitolinska Jupiters tempel stå /---/.”

En plats som liknar detta Rom återfinns i Cilla Naumanns roman ”Springa med åror”. Den återfinns i trädgården som tillhör den bondgård där Monika bor med sin son Lasse. Det är en gård hon har tagit över från sin far, men utan att ta över jordbruket. Ändå är det som om hon hör hemma där, inte kan komma ifrån jorden. Aldrig lyckas bli en del av den stad hon försökt bo i, som hon fortfarande jobbpendlar till. Hennes Lasse är ett speciellt barn som blir en speciell vuxen, en som inte utvecklas i samma takt och på samma sätt som andra. I trädgården samlas de djur han tar på sig att begrava. I den djurkyrkogården finner Monika en märklig plats, ett slags projektion av den inre världen.

”Jag går ofta dit när Lasse inte är hemma. Dit ut där tiden har upphört och alla ryms samtidigt. Ivan, min far, är där trots att han ligger i familjegraven uppe vid kyrkan. Och min mor Gerda, som jag inte minns alls. Och Johanna och hennes pojkar är också där, trots att de fortfarande lever och kommer hit till trakten varje sommar.”

Som denna plats där de döda och de levande samsas om utrymmet, där alla tider och platser flyter samman, är också ”Springa med åror”. I ena stycket går Monika omkring med Lasse i barnvagnen, i nästa är hon själv ett barn och leker med sin älskade vän Johanna, för att sedan vara vuxen och möta en Johanna hon inte kan känna någon närhet till.

”Springa med åror” är ett slags spegelbok till Naumanns ungdomsroman ”62 dagar”, som utkom 2011. Den utspelar sig under titelns 62 dagar, ett sommarlov. Här skildras alltså tiden mer linjärt, men annars har böckerna mycket gemensamt, som det poetiska språket och den förtätade stämningen. Den delar också en del av persongalleriet med ”Springa med åror”. Här är det en av Johannas unga söner som för ordet, inte Monika.

Där ”Springa med åror” har jorden som återkommande bild – gödslet, dyngan, den äcklande men livgivande stanken av jordbruk – så är det maskarna och larverna som dominerar i ungdomsboken. Förruttnelse och död och försöken att hantera dem. I ”Springa med åror” är det livet som smärtar, kärleken, lusten, vänskapen och allt däremellan. Viljan att vara nära en annan människa, känslan av symbios – och smärtan när bubblan spricker.

Både ”62 dagar” och ”Springa med åror” är uppväxtberättelser. Men det är två olika generationer som beskrivs – mödrarna som är så nära, men skiljs åt. Deras söner som möts men aldrig kommer nära, alltid är för olika. Som om de skillnader som alltid har funnits där – staden ställd mot landet, det välbärgade livets tristess mot det småfattiga livets slit, skörheten mot det stabila – fördjupats med generationerna.

”Springa med åror” återskapar skickligt känslan av att starka ögonblick i ens liv lever kvar i en, ibland till och med blir tydligare än det närvarande. Känslan av att ett liv aldrig går från A till Ö i en jämn tidslinje, utan att somrar som de Johanna och Monika tillbringar tillsammans lägger sig utanför allt det, inkapslar resten av livet i sig. Som om allt före och efter blir en parentes. Med ett väl avvägt språk svänger Cilla Naumann skickligt mellan de olika tiderna och känslorna, och visar återigen sitt utmärkta gehör för den mänskliga psykologin.