Poeten Alejandra Pizarniks ryskjudiska föräldrar emigrerade till Argentina där hon föddes 1936. Blott 36 år senare tog hon sitt liv i Buenos Aires med en överdos lugnande medel. Hon var i Paris i början av 60-talet och träffade många författare där. Hennes poesi har en aktiv relation till surrealismen och till denna rörelses källtexter.

I det urval som nu utges i tolkning av Maria Nääs, det första på svenska, märks också inflytandet från morbiditetens besjungare Comte de Lautréamont vars samlade verk utkommit på samma förlag.

Trots att Alejandra Pizarnik under senare decennier blivit en alltmer ryktbar poet, utgavs hennes samlade dikter först år 2000, och då i en icke textkritisk edition av Ana Becciú och Olga Orozco: ”Poesía completa” (Editorial Lumen), och det är den utgåvan Maria Nääs har använt.

I grunden för många av Pizarniks bilder finns en tomhetsupplevelse som befolkas med ett ganska litet förråd av figurer: spegeln, natten, skelettet, den ensamma flickan, gråten, ansiktsmasken och blodet, bland andra. Dessa figurer har en förmedlande funktion mellan motsatser som insida–utsida. De symboliserar också ontologiska storheter som tid, varaktighet och intighet. Det vilar en dubbel stämning av hämningslöshet och stränghet över Pizarniks dikter: de vill spränga sin form genom att insistera på att allt är fängelse.

En annan dubbelhet handlar om ensamhet och förföljelse. I dikten ”Hija del viento” (Vinddotter) läser vi: ”/…/ Ett adjö är ditt liv./ Men du omfamnar dig/ som ormen galen av slinger/ bara finner sig själv/ därför att där är ingen /…/.”

Å andra sidan ansätts jaget inifrån sig själv av en splittrande och förtärande uppvaktning: ”Rädd att vara två/ spegelns väg:/ någon som sover i mig/ äter och dricker mig.”

Den skickelsedigra tvekan mellan att tala och tiga, vara någon eller vara ingen, gestaltas i många av dikterna med hjälp av hårt mejslade fraser som maximerar spänningen mellan de ofta väldiga abstraktionerna och det trånga psykiska-kroppsliga rum dit hon hela tiden återvänder.

Till det föreliggande urvalet har också fogats en prosatext som Pizarnik skrev i syfte att recensera den franska författaren Valentine Penroses bok ”La Comtesse Sanglante”, om en bestialisk grevinna som på 1600-talet sägs ha torterat ihjäl hundratals unga kvinnor i sitt slott. Pizarnik dras in i kraftfältet kring den blodtörstiga grevinnans många sadistiska och bestialiska påhitt och hennes text fungerar väl mer som en bekännelse till en grymhetens estetik än som en recension av boken i fråga. Det är den enda text i urvalet som jag inte har kunnat jämföra med den spanska originaltexten.

Pizarnik har haft ett mycket stort inflytande över senare spanskspråkig poesi. Hos Antonio Gamoneda som jag själv har försökt tolka finns både fraser och bilder som antagligen är direkt hämtade från Pizarnik. När Olvido García Valdés i slutet av 90-talet, i samlingen ”Caza nocturna” (Nattlig jakt), gestaltar den gnostiska erfarenheten av mänsklig fångenskap i materien, låter det på ett sätt som knappast vore tänkbart utan Pizarnik: vi människor ”är där ljuset knådade oss/ bundna och våldsamma olyckliga”.

Man kan naturligtvis också hitta modernistiska poeter som påverkat Pizarnik. I de tidiga dikterna i föreliggande urval hörs ekon av peruanen César Vallejo, och ibland den unge Octavio Paz.

Dikten ”Las grandes palabras” (De stora orden) är tillägnad den italienfödde, i Argentina verksamme poeten Antonio Porcha (1885–1968), till vars litterära salong Pizarnik lär ha sökt sig ibland. Denne Porchas världsrykte grundar sig på en enda bok, den explosivt förtätade ”Voci” (Röster). En av Porchas aforismer lyder: ”Människan, när hon inte sörjer, existerar knappast.” Pizarnik fångar i sin korta dikt upp en annan sida av Porcha: ”ännu är inte nu/ nu är aldrig// ännu är inte nu/ nu och alltid/ är aldrig.” Vissa kommentatorer har velat framhålla Porcha som Pizarniks allra viktigaste inspiratör.

Desto tristare är det att dedikationen till honom har fallit bort i den svenska utgåvan. Detta har också drabbat ytterligare något dussin dedikationer till människor som bildade ett socialt och intellektuellt sammanhang av stort intresse kring Pizarnik. Jag har som sagt jämfört Maria Nääs tolkningar med originalen och funnit ganska litet att invända mot.

Sedan kan man alltid diskutera olika lösningar i en översättning. Skall, exempelvis, frasen ”el jardín de las delicias” översättas glädjens trädgård eller lustarnas trädgård? Nääs har valt det förra trots att hon i förordet nämner Hieronymus Boschs berömda triptyk ”Lustarnas trädgård” som en av Pizarniks viktigaste inspirationskällor. Skall frasen ”la muerte se posa desnuda” översättas döden poserar naken eller döden slår sig naken ned? Nääs har valt det förra, vilket kanske är att tänja det reflexiva verbet posarse (slå sig ned, landa, sjunka till botten) väl långt. Men i stort har översättaren vad jag kan se gjort ett gott arbete. Tyvärr kan detta inte sägas om förlaget.

Dedikationernas bortfall är bara ett av flera redaktionella slarvfel. På åtminstone tre ställen har originalets blankrader inte respekterats. I det Boschinspirerade prosastycket ”Extraktion av vansinnets sten” har man istället hittat på en egen blankrad. Den dikt som fått ge det svenska urvalet dess titel heter egentligen ”Fragmentos para dominar el silencio”, det vill säga Fragment för att bemästra tystnaden.

Men jag suddar bort min sura min och hälsar ändå denna utgåva med glädje. Här finns fantastiska dikter, vilket inte utesluter att vi har behov av flera andra, delvis annorlunda Pizarnik-urval i framtiden eftersom kvarlåtenskapen är så rik.