Den norske författaren Stig Sæterbakken har oväntat gått bort, 46 år gammal. Jag läste ut hans senaste roman på svenska, ”Lämna mig inte”, under natten mot onsdagen, samma natt som han lämnade oss. Slog igen boken med märkligt blandade känslor, på en gång upprymd och bedövad. Upprymd över att man kan skriva med sådan intensitet, sådant allvar, sådan absolut närvaro. Upprymd också över att Sæterbakken med denna bok tycktes ha trängt igenom en barriär, nått fram till den punkt som hela författarskapet pekade fram emot.
Mer bekant var känslan av att vara bedövad. Man blir det av att läsa Sæterbakken. Man måste stålsätta sig inför hans böcker, försöka värja sig emot dem, för det är böcker som krossar allt som kommer i deras väg. Som prövar styrkan i ens moraliska kompass, mäter närheten och avståndet till det främmande inom en.
Att läsa Sæterbakken är som att stiga in i skumrasket hemma hos Edwin och Erna, det förbittrade gamla paret som plågar livet ur varandra i ”Siamesisk” (1997, på svenska 2002). Man känner direkt att det är en osund plats att vara på. En mörk, fördärvande, giftig atmosfär. Utanför de tjocka väggarna ropar den verkliga, balanserade världen på en att komma ut, men ropen tränger inte riktigt igenom och därinne är allting så förvrängt och förvridet att man inte längre hittar någon utväg.
”Siamesisk” var en svart roman. Ändå fanns det i den en befriande humor, överdrifter och groteskerier, som om författaren själv var tvungen att värja sig mot smärtan i Edwins och Ernas ensamma liv.
I ”Osynliga händer” (2007, på svenska 2009) var humorn som bortblåst, ersatt av ett kompakt moraliskt mörker. Det var en stark, omskakande berättelse. Likväl fanns också här en distans inbyggd i själva formen, som var en pastisch på den hårdkokta deckaren.
Med ”Lämna mig inte” föll så bitarna på plats. Sæterbakken skriver enkelt och hudnära om det allra svåraste, helt utan skyddskonstruktioner. Det handlar om en ungdomskärlek, eller rättare sagt: en förvriden kärlek och förtärande svartsjuka. Som läsare är man helt inne i det där perverterade tjugoåriga medvetandet. I förvirringen, besattheten, kontrollbehovet, våldsamheten och de mörkt malande tankarna. Han var skicklig på det, Sæterbakken. Att få läsaren att känna solidaritet med sina huvudpersoner, fastän de är rätt vidriga typer. Det är därför man måste stålsätta sig.
Sæterbakken skrev romaner, dikter, essäer. 2008 hamnade han i hetluften efter att som konstnärlig ledare för Lillehammers litteraturfestival ha bjudit in förintelseförnekaren David Irving att tala på temat ”sanning”. Han tvingades dra tillbaka sin inbjudan, och lämnade i protest sitt uppdrag. På många sätt en typisk gest. Han var kompromisslös, mer intresserad av hur en notorisk lögnare ser på sanningsbegreppet än av att bekräfta våra vanliga föreställningar om det.
Stig Sæterbakkens sista roman, ”Genom natten”, handlar om sorgen efter en närståendes död och utkommer på Vertigo till hösten i översättning av Niklas Darke.
