För knappt tio år sedan gjorde jeansföretaget JC en reklamfilm där ett antal modeller jammade tillsammans. Det såg fruktansvärt fånigt ut och filmen blev hånad vitt och brett. Personerna som utgjorde bandet var helt enkelt för snygga.
Hade den reklamfilmen kommit i dag hade ingen reagerat. Att en seriös pop- eller rockstjärna är modellsnygg är nästan att förvänta sig (titta bara på nästa alternativpopstjärna, Lana Del Rey). I takt med att vår kultur blivit allt mer visuell har människor som tar sig bra ut på bild flyttat fram sina positioner så till vida att vi nu snarare reagerar när någon som inte är väldigt attraktiv syns i offentligheten. Det är därför vi har Susan Boyle-ögonblick.
Två böcker som kommit under hösten handlar om just skönhet. Daniel Hamermeshs ”Beauty pays: Why attractive people are more successful”, en ekonomisk bok i samma skola som Freakonomics, samt ”Honey money: The power of erotic capital” av Catherine Hakim, som är en sociolog kopplad till London school of economics. De kommer till delvis motstridiga slutsatser men de är överens om en sak: attraktiva människor har det bättre.
”Honey money” är den mer uppmärksammade av de två, vilket inte är så underligt eftersom den är ett frontalangrepp på ”puritansk anglosaxisk feminism”, som Hakim menar svikit kvinnorna. Hennes argument är som följer: Män och kvinnor har utöver ekonomiskt kapital, humankapital och kulturellt kapital något som Hakim kallar erotiskt kapital, som är ett hopkok av allt från fysisk skönhet till hur man för sig och om man är glad och energifylld.
Men Hakim menar att eftersom män vill ligga oftare än kvinnor, i alla fall efter att kvinnor blir 30 då de fokuserar på barn i stället, skapas ett sexuellt underskott som gör att kvinnors erotiska kapital blir värt mer än mäns.
Detta gillar inte män, som i en patriarkal sammansvärjning med hjälp av moral och religion har stigmatiserat kvinnor som använder sig av sitt erotiska kapital. Exempel på detta är hur vi tycker att tjejer som blonderar sig och skaffar större bröst är korkade, att vi är överens om att man inte ska flirta eller ligga sin väg till toppen och att det i de flesta samhällen är fel att sälja sex (sex vill nämligen män inte betala för utan alla kvinnor ska vara tillgängliga gratis).
Den moderna feminismen har sålunda svikit kvinnorna genom att liera sig med patriarkatet i sin kritik av bland annat prostitution.
För att underbygga sitt argument använder sig Hakim av ett antal studier om människors sexvanor. Hon slår bland annat fast att Sverige med sin jämställdhetskultur har skapat ”en av Europas mest restriktiva sexuella kulturer” där fokus ligger på sexualitetens faror (våld, abort, barnporr och prostitution) och där det finns en ”total brist på vardagserotik”, till skillnad från i latinska kulturer.
Här någonstans finns också Akilleshälen i Hakims resonemang. Frankrike och Spanien framhålls som kulturer där kvinnor använder sig av sitt erotiska kapital i högre utsträckning, och det kanske är sant att det skapar kulturer som är mer öppet sexuella än den svenska, men känns dessa verkligen som föregångsländer när det gäller kvinnlig frigörelse?
David Hamermeshs bok är mindre polemisk och mer återhållen, men den är också mer fatalistisk. Hamermesh intresserar sig för ren skönhetsforskning där människors attraktionsgrad betygsätts av en grupp personer. Själva graderingen kan gå till på olika sätt, antingen genom foton eller genom ett möte i verkliga livet, men det är alltid ansiktets förmåga att attrahera som betygsätts, oftast på en skala från ett till fem.
Utifrån denna statistik kan man sedan se att attraktiva människor tjänar mer än medelsnygga, som i sin tur tjänar mer än fula. Man kan se andra spännande saker också, som att människor litar mer på folk som har fördelaktigt utseende, något som förklarar varför advokater (som är utförligt studerade i sammanhanget) som måste framträda i domstol är snyggare än skattejurister. Vi köper också hellre en vara om det är ett vackert ansikte som säljer den och attraktiva människor får också lättare lån (däremot är de sämre på att betala tillbaka dem).
Här måste vi däremot fråga oss vad skönhet egentligen är? Det pratas ofta om att den varierar över kultur och tid, men skönhetsforskningen säger det motsatta – snarare finns det en skrämmande överensstämmelse mellan olika epoker och kulturer – i alla fall när det gäller det som mäts. Och detta är den springande punkten: denna skönhetsstatistik handlar om att bedöma människors ansikten. Detta pekar på att vi när det gäller just ansikten gillar saker som ren och frisk hy och symmetri. Men är det också det enda vi menar med skönhet?
På denna punkt skiljer sig ”Beauty pays” och ”Honey money” åt. Medan ”Beauty pays” håller sig till en entydig definition av skönhet, det vill säga ett ansikte som en grupp människor bedömer som attraktivt, är Hakims begrepp erotiskt kapital mångfacetterat. Erotiskt kapital är enligt Hakim bara till viss del bestämt av ens gener, det mesta kan man utveckla eller lära sig, något hon även uppmuntrar kvinnor att göra. Hon ser i erotiskt kapital en tillgång som inte heller är klassbunden och tar som exempel att Kate Moss kommer från Croydon, en nedgången förort i södra London.
Hamermesh pekar i stället på att forskningen visar att varken plastikkirurgi eller mode, smink och hårvård gör någon större skillnad för hur attraktiv någon är. En kvinna som lägger pengar på smink, kläder och hår blir bara en procent snyggare i jämförelse med en kvinna som inte lägger några pengar alls på skönhetsprodukter.
Detta kanske kan tyckas vara en triumf, men faktum är att utan mode är vi som Hamermesh konstaterar ”dömda till det som naturen och kanske den tidiga miljön har gett oss”. Det innebär att vi inte har något vapen mot den undermedvetna diskrimineringen som baseras på hur folk ser ut.
Jag har trots allt svårt att tro att vi bedömer människor som bryr sig om sitt utseende på samma sätt som dem som struntar i det. Det tydligaste tecknet på det är att mode faktiskt existerar. Om det är något som man kan säga om alla kulturer och alla epoker så är det att människor alltid försöker göra sig vackra, smycka sig och ändra sitt utseende. Vad handlar det egentligen om, om det inte är ett sätt att försöka förändra på sina givna förutsättningar?
Utan mode regerar ju naturen och generna. De snygga är snygga och de fula fula. När man som The Guardians Zoe Williams i en intervju med Hakim hävdar att hon inte ”bryr sig hur någons hår ser ut”, undrar jag om inte det helt enkelt är en barnslig fantasi.
Vi har ofta en känsla av att mode trycker ner oss – vilket förklarar varför Naomi Wolfs bok ”Skönhetsmyten” blev en sådan succé – och vi tror att utan mode skulle allas verkliga talanger och förmågor få lysa klara. Men forskningen pekar på att redan spädbarn föredrar vackra ansikten framför fula. Allt tyder på att vi börjar diskriminera efter utseende långt innan vi ens är medvetna om mode.
Här framträder också en möjlig rationell förklaring till varför mode över huvud taget finns och varför det är så populärt och svårutrotat (Andy Warhol anmärker under en resa till Kina i Bob Colacellos bok ”Holy terror: Andy Warhol close up” på hur snittet på Maouniformerna blir snyggare ju högre upp i partihierarkin man kommer).
Om det är så att skönhet ligger närmare något i stil med erotiskt kapital, snarare än ansiktssymmetri, har vi alla anledning att förbättra våra förutsättningar med hjälp av de medel som står till buds. Mode må vara en värld som lovar mer än vad den kan leverera – vi kommer inte att bli modellsnygga om vi inte redan är det – och som har en problematisk fixering vid status och klass, men att mode kan göra mycket med en människa visar styrkan i en riktigt bra makeover.
Vår nutid är också mer visuell än någonsin tidigare, så våra förutfattade meningar om attraktiva och oattraktiva människor får allt större spelrum. Av den anledningen tror jag inte heller på att vi – så länge vi inte slutar använda bildbylines i tidningar, sända tv, vara på Facebook, titta på paparazzibilder och så vidare – kan lösa situationen genom att sopa problemet under mattan. Det är ju exakt det vi har gjort genom att inte tala om eller intressera oss för de här frågorna på ett seriöst sätt. Och det är därför vi sitter här med en värld där kravet på att få synas i offentligheten är att man är attraktiv.
Snart kommer alla rockband att bestå av modeller.
