Det är synd om svenskarna. Det är naturligtvis synd om många andra också men Fredrik Lindström har i sin novellsamling ”När börjar det riktiga livet” särskild blick för varför och hur det är synd om just svenskarna. Och mera specifikt, den urbana, välbeställda medelklass som, om man uttrycker det så, har speciellt goda resurser att lida.

Ta nu detta med de polska hantverkarna. De kommer till Sverige för att bygga altaner och garage, med sig har de sina fruar som städar. De arbetar och arbetar och har inte ens råd att åka hem över veckosluten för att träffa sina barn. Detta ger fru Lisa, vars altan de bygger, svåra moraliska smärtor. Ända tills hon upptäcker att polackerna inte bara bygger, de äter också alltför fet mat och ber till Gud. Då inser hon att Polen helt enkelt är ett mindre utvecklat land än Sverige, varför det är alldeles naturligt att polackerna bygger och städar i Sverige. Ingenting att gruva sig för.

Eller Estelle och Fredrik, som genom idogt arbete har skapat ett hem som är ett unikt uttryck för deras personligheter, med det gigantiska fotomontaget av de sovande japanerna över soffan som pricken över i-et. Ja, utom då just soffan. Livet är orättvist: somliga hittar en soffa de gillar i första bästa butik, andra måste ägna sitt liv åt att söka efter den hos designers och på mässor utan att nånsin komma rätt. Det handlar ju inte om snobberi: föremålen vi omger oss med avspeglar vår personlighet och varje val vi gör är ett viktigt ställningstagande.

Fredrik Lindström har en fin förmåga att skapa små berättelser utifrån detaljer som är absurda och bagatellartade men ändå signifikativa. I lyckliga fall blir de till prismor som speglar en hel livsstil där galenskap och ångest oskiljaktigt hör ihop med gemyt och hemtrevnad.

Som den beskedliga dagisfröken Emma som alltid har väskan packad – komplett med en usb-sticka med familjefoton – ifall hon skulle bli enleverad av en latinamerikansk älskare. Eller Magnus, som bara kan sova med dammsugaren på eftersom ljudsensationen för honom tillbaka till den brusande tryggheten i livmodern.

Ibland blir historierna sökta eller tunna, som den om teaterhostaren Erik eller mannen som är besatt av att skapa kvalitetstid med familjen, men någon vitsig detalj finns alltid.

Och så innehåller boken en liten pärla av allvar och djup som får läsarens blick att grumlas. Det är berättelsen om en liten flicka och hennes relation till sin morfar och hennes krav på att få ta avsked av honom på rätt sätt när han dött.

Här kontrasteras de vuxnas pragmatism och relativism mot barnets starka kärlek på ett sätt som kastar ett bjärt ljus över de andra berättelserna: ”Vem som helst som hade sett hennes målmedvetenhet kunde kommit att tänka på den kärlek som går genom världen, och som vi alla så gärna vill ha en del av.”

Läs också recensionen av Evolutionen och jag kommer inte överens