Det kan tyckas ologiskt att en nation som tror sig vara frihetens stamort på jorden reagerar på en terrorattack från extrema islamister, som vill ha burkor och sharialagar, genom att förorda traditionella könsroller. Men direkt efter elfte september var det vad som skedde i USA. Kulturen uppslukades av en anda som sa att kvinnor skulle sluta jobba, snabbt gifta sig och sen pyssla om familjen, samt bli mer hjälplösa. Mer ”kvinnliga”. Kvinnans make skulle samtidigt in i telefonkiosken och byta om till Stålmannen.

Detta hade inget med angriparnas övertygelser rörande kvinnlig emancipation att göra, de bara råkade sammanfalla. Istället handlade det om en gammal uramerikansk självbild som i århundraden ansetts skänka nationen trygghet.

Susan Faludi visar i sin kolossalt intressanta och nedslående bok, Den amerikanska mardrömmen. Bakhållet mot kvinnorna, hur USA alltsedan begynnelsen har reagerat på katastrofer och faror genom att återskapa och vältra sig i fantasin om den sårbara jungfrun/kvinnan i behov av beskydd från den dådkraftige, virile mannen. Så mytologiserades det hos puritanerna när New England koloniserades, och när Västern skulle erövras från indianerna, liksom när Mohammed Atta hade styrt sitt flygplan in i World Trade Center.

Mytens lockelse är dess grovhuggna enkelhet i tider av oro. Alltsammans bygger på heder och skam, den manliga skammen över att inte kunna försvara ”sin kvinna”.

Det mest slående med Susan Faludis skarpsynta diagnos på dagens USA är hur barnslig nivån på det offentliga samtalet är. Hon skildrar en pubertal serietidningsmentalitet som saknar motstycke. Faludi har gått igenom ett enormt mediematerial för att foga samman de lösa ­bitarna till den helhet hon vill ­påvisa, där hela kulturen redan den 12 september 2001 ”höll på att ­omarbeta en nationell tragedi till en nationell fantasi om rättfärdig styrka och triumf”.

Susan Faludi är en beundrad och förtalad amerikansk feminist alltsedan den inflytelserika boken ”Backlash” från 1991. Redan samma dag som tvillingtornen föll ringde en journalist till henne och bad om en reaktion på det inträffade, för att strax nöjt konstatera att nu skulle väl ändå feminismen avföras från agendan.

Varför då, när det var just ­sådant som kvinnlig frihet och självständighet som angriparna vände sig emot?

Därför att feminismen anses som en femtekolonn i USA, en förrädare. Inte mot landets ursprungliga och för den tiden upplysta värderingar, utan mot den amerikanska myten, där kvinnor ska vara sårbara oskulder som behöver räddas undan faror.

Detta ligger latent i kulturen hela tiden, menar Faludi, men blommar ut i tider av akut kris. Efter elfte september tystades och förhånades inte bara alternativa röster i allmänhet utan framförallt kvinnor som inte betedde sig som offer. I mytens mentala landskap, som åtskilliga kommentatorer anslöt sig till, var det ”förvekligandet” av USA som var problemet. Mannen hade försvagats och feminiserats av de starka kvinnorna. För att återupprätta nationens styrka måste mannens hjältestatus återupprättas genom att kvinnan gjordes svag och beroende, om så bara i berättelserna om verkligheten, i infallsvinklarna på skildringen av tillvaron, i valet av bilder, ord och repor­tageuppslag.

Det är svårt att förstå hur så många högt utbildade journalister i landet med de mest fram­stående universiteten kan utöva en sådan kollektiv infantilism och idioti som den Faludi lägger fram. Lika egendomligt är hur de helt kan ignorera innebörden i begreppet oberoende journalistik och i endräkt underblåsa och förstärka maktens ambitioner, retorik, lögner och drömmar.

Vidare är det förbluffande att ett så stort land kan bli så en­tonigt, och att rädslan för att vara opatriotisk kan verka så på djupet hos journalister och intellektuella att de förlorar sitt kritiska förhållningssätt.

Under åren som följde på elfte september pågick mytbildningen inte bara i vulgärkonservativa tidningar och tv-bolag utan även i publikationer som New York ­Times, Washington Post, News­week och Time.

I Time skrev en kvinnlig journalist följande, och det är inte ­avsett som ironi: ”Försäljningen av symaskiner, det perfekta tillbehöret vid apokalypsen, stiger kraftigt: stanna hemma, spara pengar, sy egna draperier och klänningar. Försäljningen av hantverksattiraljer i allmänhet går upp i en nation som sätter bo, liksom försäljningen av stekgrytor.” Modet hakade på och skapade mjukare former för kvinnor med veck, volanger och tyll medan männen fick militärmode.

Den manliga styrkan symbo­liserades av de brandmän som ryckte ut till tvillingtornen. På bekostnad av de verkliga brandsoldaternas dödsskräck, ångest, förtvivlan och rent yrkesmässiga prob­lem skapade mytmaskinen omgående bilden av brandmannen som bar ut hjälplösa flickor i sina armar. Deras yrkesgrupp förtingligades fullständigt i sagoberättandet som följde.

Att många av de över 300 som omkom gjorde det till följd av undermålig kommunikationsutrustning ville de ansvariga bortse från. Ty de önskade att brandsoldaterna hade stannat kvar i tornet av hjältemod, trotsande sin egen död, inte för att nödropen och varningarna om att det andra tornet hade rasat förblivit ohörda i deras dåliga radioutrustning. Inte heller omsattes denna lågbetalda grupps hjältestatus i högre löner. Sådant var för världsligt och konkret när allt man var ute efter var en tröstande fantasi.

Med grotesk enfald spädde News­week på den falska heroismen några månader efter katastrofen. Reportern lät påskina att vissa av brandsoldaterna ”mindes” orden i en dikt av Tennyson om att lyda order och dö på sin post. Varpå han konkluderar att vägran att bli rädd var brandförsvarets maxim. ”De flesta brandsoldater rycker bara på axlarna och säger: ’Himlen har en fantastisk brandkår nu’”.

Eller hur. Och 72 jungfrur åt Atta. Som Susan Faludi konstaterar: Det får sina konsekvenser att leva i en dröm.