Hüzun är melankoli på turkiska, och melankoli är en av de stämningar som emellanåt ätit sig in i och tyngt orden i Björner Torssons, med svensk-lyriska mått mätt, mycket uppsluppna, lekande och rörliga poesi. Barock och dada – som två av hans bästa diktsamlingar, ”Merzbau Song” (1990) och ”Stadig är ostadigheet” (1992), indikerar – är hans skenbart skilda riktmärken.

Den nya samlingens fullständiga titel ”Hüzun eller Den hopfällbara näsan” pekar ut samma dubbla läsväg genom de svarta ord som placerats i den vita sidans öken – eller ”detta vita hav”, där det är svårt att gömma sig, som samlingens första dikt hävdar, och där de befriade prickarna från en ö närmar sig som två billyktor, med ”en man / från en film noir vid ratten”.

Detta slags kontraster mellan ljus och mörker, mellan utsatthet och döljande, mellan närhet och saknad, kontakt och stumhet, minne och glömska, stigande och sjunkande är också vad som orkestrerar den nya bokens dikter, samtidigt som dessa motsatser vrängs ut och in och problematiseras (”Det är ur solen svärtan kommer”). Jag kommer ibland att tänka på den klassiska modernismens (låt säga Eliots eller Erik Lindegrens) stränga tematiker, samtidigt som Torsson alltså är en språkligt fräck och ganska oren poet, som remixar och stuvar om i grammatikens mönster.

Det spår som framför allt har lockat mig i mina läsningar av samlingen rör dock frågan om kontakt och kommunikation, vilket delvis leder tillbaka till det poetiska skrivandets egna bevekelsegrunder och förhoppningar, där ”Orden drivs in emellan” – ett slags broar som blockerar. Eller, som det heter i dikten innan: ”Varje hjälpmedel är ett hinder /…/ Det hindrar för mina ögon”.

Men här aktualiseras också kärlekens, ömhetens och lustens utbyten och begränsningar. I vad man kan betrakta som bokens mittvalv, en prosadikt – den enda – och bokens enda dikt med en titel – ”Vykort från Kartago” – bearbetas detta utifrån den flätade munkorg som kamelen på det bleknade vykortet försetts med, och som hindrar honom från att närma sig och röra vid sin älskade: ”Hur ska han kunna kyssa sin fru? /…/ Han får inte kyssa sin fru”.

Det är en gripande och sentimental dikt, i vilken flera av samlingens trådar flätas samman. Men den har försetts med en komisk klimax, där de inledningsvis citerade raderna på finska, från vykortets baksida, nu översätts till svenska: ”Tjenare! En kamel kan vara utan dryck i två veckor, inte en finne.”

På så sätt navigerar Torsson briljant och omtumlande mellan olika stämningar, bilder och språkligheter, för att skriva en poesi som rör sig och befinner sig i tiden och den ständiga förändringen, vilket oåterkalleligen också driver tanke, fantasi och känslor mot den slutpunkt som är döden. Tyngden i livet, det ”golviska i oss” – ”Allt är i lodets makt” som han citerar Osip Mandelstam – gör sig hela tiden påmint. Det fasta förflyktigas och slätas ut av entropin, som vi simmande och talande varelser kämpar mot:


Man tar ett simtag – sen lägger sig vattnet till rätta igen

Jag tänker:

Det som fanns finns inte

Väntan finns

Den fyller hjärtat med sitt slam


Återstår arbetet med att hantera slammet, att minnas och glömma, att drömma och begära, att veta att i ”varje blomma finns ett fall”, men ändå insistera på levandet, trots allt, till slutet. ”Huzün eller Den hopfällbara näsan” slutar med ett ”Happy End”, där den hotfulla ”slokhattsmannen” i den första diktens film noir-bil har somnat vid ratten och sladdat i diket.