Surret från kylskåpet, datorns brummande, mekaniska knäpp och trafikens brus. Sådana ljudförteckningar har upphört att spetsa våra öron. Det har trots allt gått mer än ett halvsekel sedan John Cage började uppmärksamma oss på den musik som hela tiden utspelas runtom oss – en ljudvärld som också kommit att vidga våra föreställningar om musiken som konst.

Nuförtiden är ljudets estetiska domän så mångformig och sammansatt att man allt oftare talar om ljudkonst för att beteckna alla verk av komponister, konstnärer, poeter som tänjer på tonspråk, metoder och iscensättningsformer, och bygger om vår akustiska värld.

Detta förhållande uppmärksammas i det senaste numret att Nutida musik. Och man vänder sig här mot bruket av termen ”ljudkonst” som en teoretisk slasktratt. Framför allt kontrasteras den frivolitet som karakteriserar en anglosaxisk diskussion kring sound art med den mer precisa Klangkunst i Tyskland, där en förskjutning från musiken som tidslig konstart till en undersökning av förhållandet mellan ljud och rum står i fokus.

Det är ett välmatat nummer. Samtal med samtida ljudkonstnärer och teoretiker (Robin Minard, Brandon LaBelle, Sven-Olov Wallenstein) samsas med presentationer av verk och institutioner och nyskrivna essäer: medan Marcia Sá Cavalcante Schuback problematiserar gränsöverskridandets figur och lokaliserar en lyssnandets konst på själva gränsen, så utvecklar Björn Hellström begreppet ”noise design”, för att vidga den ljudekologiska reflektionen kring ”soundscapes”. Bland annat.

Och man lär sig en del på vägen – inte minst i Andreas Engströms och Åsa Stjernes inledande översiktsartikel. Det är onekligen sant att ”ljudkonst” kommit att beteckna lite vad som helst som låter i de estetiska praktikernas samtid, och även om det inte är exklusiva och rigida definitioner som behövs, så kommer en reflektion kring fenomenet och ordet ljudkonst bara att skärpa såväl tankens som örats aktiviteter.