Så gott som alla människor vill känna tillhörighet, vill höra ihop med något eget, en plats, ett landskap, en gemenskap, en melodislinga, doften från vaniljmunkar, ljudet av treans spårvagn. Det viktiga är att man får sin egen bit av livet och får känna sig välkommen där. Minnet samverkar med en okänd framtid. Ibland blir den egna insatsen för hög.

Om man är adopterad måste tillvaron kantas av frågan ”Varför?”. Man kan välja att gå vidare utan att söka svar på frågan, välja att leta fram bakgrundsmaterial, kanske fantisera men släppa taget, låta åren gå och frågorna tystna. Det kan vara svårt nog att besvara yttervärldens klumpiga frågor om främmande utseende och ursprung. Egentligen är härkomst varje människas privata angelägenhet.

Sanna Sjöswärd, som debuterar med den självbiografiska berättelsen Min mamma är en persisk prinsessa, är född i Iran 1973. Som fyraåring kom hon till Sverige och växte upp på Lidingö.

Efter två års sökande får Sanna en tisdag i juni 1999 ett telefonsamtal från en kvinna som kallar henne vid hennes persiska namn, Farzaneh. Kvinnan som ringer är hennes biologiska mor.

Den resa som nu tar sin början kommer att handla om tio år, egentligen längre än så. Parallellt med den pågående världen löper den nästan tvångsmässigt jordade världen, den som inte kunde finnas för att de många förklaringarna skar mot varandra och för att Sanna varit fullt upptagen med att vänja sig vid sitt svenska liv. Hon är begåvad, ifrågasättande, osäker, trotsig men försagd. Berättelsen om en uppväxt med frågetecken är stark, humoristisk och har en märklig ton av överseende, som bara ibland går över i en – berättigad – självömkan.

Livet tar sig egendomliga uttryck. Man har lurat Sannas biologiska mor att tro att flickan är död. Hon har förts bort från Farah Dibas barnhem Lejonet och solen i Teheran, Sannas mor får ingenting veta om flickans öde förrän en stor tidning i Teheran inleder efterforskningar om flickans öde.

Och då går det som i sagorna: man kan börja om från en alldeles nyfödd början. Man får sina nycklar, man tas emot i det sammanhang som är ens alldeles egna. Berättelsen om Sanna Sjöswärd är stark och upplyftande. Hon har också hittat en uttrycksform, hon är utbildad bildjournalist. I sitt yrke får hon möjlighet att använda sin ovanliga känsla för skuggor och fasader. Själv har jag haft stor behållning av Sannas möte med släkten i Teheran.

Där möts två kulturer och där blir världen nästan ordlöst begriplig till sist. Blodet talar men också erfarenheten och framför allt viljan att förstå, att gå tillmötes. Ja, att börja om, att veta att det finns läkedom också i det förflutna.