1934 kom den 22-åriga svenska professorsdottern Kristina Söderbaum till Berlin för att bli skådespelerska. Hon upptäcktes av den framgångsrike filmregissören Veit Harlan som gjorde henne till Nazitysklands blonda filmidol. 1939 gifte de sig. För hennes skull hade Harlan lämnat hustru och tre barn: sonen Thomas, född 1929, och två döttrar.
1940 gjorde Harlan den antisemitiska hetsfilmen ”Jud Süss” med Kristina Söderbaum i huvudrollen. Hon spelar där den rena ariska kvinnan som våldtas av en girig, ond jude och därefter begår självmord av skam. Filmen blev nazipropagandans största framgång. Den visades i hela det tyskkontrollerade Europa och Himmler befallde att den skulle ses av SS, Gestapo, polisen och alla vakter i koncentrations- och förintelselägren.
Efter krigsslutet ställs Harlan inför rätta för ”Jud Süss”. Han frikänns men får yrkesförbud. 1950 kan han dock fortsätta sin karriär och gör nu filmer i tidens smak: idylliska hembygdsfilmer som erbjuder flykt från traumat av krig och nederlag och från frågan om skulden till de brott som begåtts under Hitlertiden. Men hans fiender förföljer honom fram till hans död 1964.
Även Harlans tre äldsta barn ser i fadern en krigsförbrytare som med sina filmer stött nazisternas förintelsepolitik. De söker avbörda sig rollen som hans barn och gottgöra det han förbrutit. Döttrarna byter namn och gifter sig med Holocaust-överlevande. Den yngsta vill konvertera till judendomen men blir inte antagen och tar senare livet av sig.
Sonen Thomas blir faderns ihärdigaste motståndare. Allt han gör är en protest mot fadern. Han är kommunist och homosexuell, han utmanar och provocerar. Men han längtar efter försoning och förblir bunden vid fadern hela livet. Strax före sin död i ett lungsanatorium 2010 dikterar han, för sjuk för att själv skriva, en sista uppgörelse med sin far. Den har nu publicerats.
Med en tät, kraftfull, känsloladdad prosa skildrar sonen hur hans liv har präglats av hatkärleken till fadern. Som 19-åring bosätter han sig i Frankrike för att undkomma den skuldbörda han fått ärva. Han studerar filosofi och skriver sin första bok på franska. 1952 lär han känna den tyska skådespelaren Klaus Kinski och de reser till Israel med förfalskade pass. Tillbaka i Tyskland grundar de en teater i Berlin och tänder eld på biografer där Veit Harlans filmer visas.
Thomas Harlan skriver pjäser, dikter, filmmanuskript. 1959 utlöser han en skandal när han offentligt anklagar två landsmän för krigsbrott och kräver att förbundsdagen ska ställa dem inför rätta. Han stäms för ärekränkning och för landsförräderi. Han döms inte men får sitt pass indraget och har uppehållsförbud i Förbundsrepubliken.
Han reser till Polen för att där forska om Förintelsen och skaffa fram bevis för sina anklagelser. Han förser de västtyska domstolarna med viktiga fakta inför de stora rättegångarna mot läkare och vaktpersonal i koncentrations- och förintelselägren på 60-talet. Men när fadern ligger för döden och kallar honom till sig släpper han allt han har för händer och kommer. Han vakar vid faderns dödsbädd tillsammans med sin styvmor som alltid stått vid sin mans sida.
Sonen sitter vid faderns säng, girig att få höra den skuldbekännelse han alltid hoppats på. Han håller faderns hand, och denne, rörd över gesten, säger: ”Min son. Jag tror jag har förstått dig”. För det samtal sonen längtar efter är det dock för sent, och han kommer under hela sitt liv att fortsätta sin kompromisslösa kamp mot allt det fadern representerat. Men i den bok han riktar till sin far strax före sin död slutar han med de försonande orden: ”Jag har älskat dig… Din son”.
Kristina Söderbaum överlever sin man i 37 år. Hon blir en framgångsrik fotograf och medverkar i många filmer och TV-serier. 1983 ger hon ut sin självbiografi ”Nichts bleibt immer so”. Där skildrar hon hur svårt hon och maken hade det när de förföljdes efter krigsslutet, men hon ifrågasätter inte den roll de själva spelade under Hitlertiden.
