Det är hösten 1973 i Havanna. Den kubanske författaren Reinaldo Arenas håller sig gömd i Leninparken, jagad av polisen. I några skrivhäften börjar han nedteckna sitt livs historia. Han skriver på dagarna så länge det är ljust nog att se, och döper sin berättelse till Innan mörkret faller. För att berätta för omvärlden om regimens förföljelse av honom skriver han också ett brev, som smugglas ut ur landet och skickas till FN, Röda korset och Unesco. Brevet avslutas med en försäkran om att det han berättar är sanningen, i händelse av att han efter tortyr skulle tvingas påstå motsatsen.
Det dröjer förstås inte länge förrän han grips. Och efter två år i det helvetiska fängelset El Morro skriver han, precis som han själv förutsett och fruktat, under en bekännelse om sina ”brott” som kontrarevolutionär och homosexuell. Men någon offentlig avbön gör han aldrig, inte heller blir han angivare som så många andra - inklusive några av de allra närmaste vännerna.

Arenas fortsätter att bekämpa Castroregimen, och hans vapen är ordet, skönheten - och den fria sexualiteten. För en diktatur är själva skönheten farlig, skriver han, liksom humorn och glädjen. Hans romaner smugglas ut, de ges ut och hyllas i bland annat Frankrike och USA.
Reinaldo Arenas växer upp som fattig bondpojke tillsammans med mamma, morföräldrar och en hel drös mostrar, i nära kontakt med naturen och tillvarons magiska sidor. 16 år gammal ansluter han sig till rebellerna, driven av drömmen om äventyr och om att vara med och störta diktatorn Batista. Han utbildas till lantbrukskamrer och skickas ut för att arbeta för revolutionen.

Men det dröjer inte länge förrän han inser att ett förtryckande system har bytts mot ett annat, bara ännu värre. Han börjar skriva och hamnar så småningom i Havannas litterära kretsar, där de unga författarna samlas i hemlighet för att läsa i övergivna hus, på stranden, var som helst dit myndigheternas vakande öga inte når. Arenas skriver:
”Vi som föddes på fyrtiotalet tillhör en förlorad generation, krossad av den kommunistiska regimen. Merparten av vår ungdom försvann i sockerskördande, gagnlösa vaktpass, i lyssnande på oändligt långtråkiga tal, i försök att gäcka de repressiva lagarna, i oupphörlig kamp för att komma över ett par snygga byxor eller ett par skor, i drömmar om att hyra ett hus på stranden för att läsa poesi eller älska, i flykt undan polisen.”
Reinaldo Arenas förföljs inte enbart för det han skriver, utan också för att han är homosexuell. Efter en relativt sett friare tid på 60-talet blir förtrycket mot de homosexuella på Kuba allt hårdare. Orden bög och kontrarevolutionär görs i princip synonyma, en man som älskar med en annan man ses som ett hot mot systemet. Arenas promiskuösa leverne, med raggande på pissoarer och stränder, med oräkneliga partners och ständig sexuell beredskap, blir i sig ett sorts motstånd, ett trots mot det livsförnekande totalitära systemet.

”Innan mörkret faller” gavs ut först 1993, tre år efter att Arenas svårt sjuk i aids tog sitt liv i exilens USA, endast 47 år gammal. Nu har den alltså kommit i svensk översättning, påpassligt nog samtidigt som filmatiseringen blir tillgänglig på dvd under sin engelska titel ”Before Night Falls” (2000). Filmen, i regi av Julian Schnabel och med Arenas känsligt porträtterad av Javier Bardem, är väl värd att ses (även om alla irriterande nog talar engelska med kubansk brytning). Men boken är tveklöst den större upplevelsen, både en jordnära och gripande personlig memoar och en skoningslös och klarsynt vidräkning med Castroregimen - och med den aningslösa ”gåslevervänster” utanför Kuba som givit den sitt stöd.
Boken väcker dessutom stor nyfikenhet på Arenas övriga produktion. Den som inte läser spanska kan hitta översättningar på både engelska och franska. Men nog vore det fint om Fischer & co lät översätta även ett par av romanerna till svenska.