Ord som ”vetenskaplig forskning” framkallar lätt starkt positiva associationer. Man länkar gärna samman dem med termer som sanningslidelse, opartiskhet, saklighet och liknande honnörsord. Men hur ser det ut i den krassa verkligheten när helt andra faktorer, till exempel statusjakt, revirtänkande och auktoritetstro också gör sig gällande?
Den problematiken belyser Sören Halldén, tidigare i många år professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet i en nyutkommen bok: Hur går det till inom vetenskapen?

Författaren är uppskattad även utom den snäva fackkretsen tack vare skrifter som ”Nyfikenhetens redskap” (1980) och ”Den bortglömda mognaden” (1987). Den aktuella boken har, heter det, vuxit fram ur den entusiasm för vetenskapen som författaren kände som ung. Entusiasmen varade långt in i 40-årsåldern, kanske längre - så länge som han var låst vid tvingande detaljarbete; den ”sjönk ihop” i och med att hans orientering vidgades. Han har kommit fram till slutsatsen att arbetet med kunskapen liknar andra former av arbete: ”Det som är förträffligt blandas med det som är felaktigt, obehagligt och direkt farligt.”

Halldén ger en lång rad exempel på detta i en framställning som genomgående verkar övertygande, inte minst tack vare den lugna tonen och den uppenbara viljan att söka förstå vad som ligger bakom forskningens negativa drag. Ibland höjer han dock rösten och ger sin harm över ett och annat fritt utlopp.
Det känns uppfriskande att läsa hans sågning av en storhet som antropologen Margaret Mead: ”Hon visar att vetenskap som är direkt usel är tillräcklig för en ledarposition”. Berömda franska intellektuella som Foucault och Derrida får också svidande kritik.
Argumenteringen spänner över mycket olika forskningsgrenar, och varje sida ger läsaren något att reflektera över. Intressant är exempelvis hans åsikt att det inom forskningen ofta förekommer ett stormaktstänkande, en nedlåtenhet mot det lilla landet och dess forskare. Och att det lilla landet ibland visar onödig respekt för stormakterna. Det finns många exempel på att ”en dumhet har extra överlevnadskraft om den lanserats i Sorbonne, Oxford eller Yale”.

En detaljfråga i förbigående. Författaren dömer på ett ställe ut hellenismen som en period av ”djup stagnation” och anser att ”det andliga utfallet hade krympt på ett otroligt sätt” när romarna tog kontrollen över de grekiska områdena. Den synen står i bjärt motsats till den moderna forskningens syn på kulturlivet under seklerna efter Alexander den stores död. Menar verkligen filosofiprofessorn att exempelvis stoicismen, som så starkt präglade den hellenistiska tiden, tyder på ”djup stagnation”?
Bokens genomlysning av socialt grundade tankebildningar inom forskningen och av personliga fixeringar som skapar ett onödigt avstånd till verkligheten mynnar ut i en lite vemodig reflektion: ”Många tror att intelligens innebär rationalitet i tanke och handling. Men förståndet sällskapar med personlighetens och grupplivets krafter. Resultatet kan studeras på den mänskliga gemenskapens alla områden. /.../ Sorgligt nog är läget inte mycket bättre inom det område som i extra stor utsträckning borde ha en prägel av besinning.”
Sören Halldéns bok är stimulerande, spännande, rolig, elegant skriven och utgiven i vårdat tryck.