Även kunskapssamhället har sina märkesår. I höst är det 200 år sedan ett nytt och med tiden mönsterbildande universitet slog upp sina portar i Berlin.

Den man som mer än någon har förknippats med detta lärosäte, den preussiske ämbetsmannen, språkforskaren och utbildningsreformatorn Wilhelm von Humboldt (1767–1835), hade i en sedermera berömd programskrift dragit upp riktlinjerna för det moderna universitetet. Här skulle forskning och bildning vara viktigare än att mekaniskt lära ut ett på förhand givet stoff, här skulle det finnas en dynamisk förbindelse mellan kunskapsalstring och kunskapsförmedling, här skulle den akademiska friheten få en vidare och fastare innebörd.

Nyare forskning har ifrågasatt originaliteten hos Humboldt och påpekat att långtifrån allt kom att förverkligas i det universitet som i dag bär hans namn, Humboldt-Universität zu Berlin. Ändå går det inte att bestrida att Humboldttraditionen har varit ett viktigt akademiskt ideal i många stora drabbningar om den högre utbildningen. Under de gångna två seklen har den ständigt inspirerat till kritik, reform och förhärligande av svunnen storhet.

Som preludium till det kommande 200-årsjubileet diskuteras på tysk mark universitetets bärande ideal. Bara de senaste åren har ett dussintal debattböcker publicerats och de stora tidningarna har fyllts av hundratals artiklar. En utlösande faktor är Bolognaprocessen, den gemensamma modell för högre utbildning som i dag har genomförts i 47 europeiska länder.

På många håll har den främst setts som en intern reformering av högskolan. I Tyskland har däremot den nya ordningen rört upp känslorna och frammanat ett häftigt ställningskrig. I Mainz lämnade en teologiprofessor in sin avskedsansökan i protest mot vad han såg som en brandskattning av akademin.

Dagens kraftmätning är en fortsättning på en mäktig tysk tradition att diskutera ”universitetets idé”. Under 1900-talet formulerade Max Weber, Karl Jaspers, Helmut Schelsky, Hans- Georg Gadamer och åtskilliga andra tankar om vad som konstituerade ett universitet. På ett eller annat sätt förhöll de sig alla till arvet efter Humboldt.

För en svensk betraktare, van vid ett närmast obefintligt intresse i offentligheten för universitetets mål och mening, är allvaret och frenesin i den tyska debatten frapperande. Det är som om mycket mer än bara den högre utbildningen står på spel, som om själva det nationella fundamentet vacklar när universitetet genomgår en metamorfos.

En skrift, ”Was ist eine Universität?”, speglar stämningarna i Tyskland. Boken innehåller pregnanta men också ganska förutsebara karakteristiker av tidsläget, främst för humanvetenskaperna. Kritiskt belyses en tilltagande marknadsanpassning, en accelererande separation forskning–undervisning och en häpnadsväckande betydelseförskjutning för akademiska nyckelbegrepp.

I likhet med mycket i den tyska utbildningsdebatten saknas emellertid uppbyggliga framtidsvisioner. Det hörs högljudd klagan men man ser få nyskapande, bärkraftiga program. Visionslöshet är kanske allmäntillstånd i en postutopisk tid, men kritiken av Bolognamodellen rymmer ofta en idealisering av ett nära förflutet som aldrig har funnits. Få tycks minnas gårdagens stelbenta examensordning, evighetslånga studietider och hämmande traditionalism.

I stället för att drömma sig bort till ett akademiskt Schlaraffenland kan man lyssna till dem som med konstruktiv realism vill vitalisera dagens system. En av dem är tveklöst Christoph Markschies. De senaste fyra åren har han varit rektor för Humboldt-Universität i Berlin och inför det stundande jubileet ger han nu ut en samling texter och tal, ”Was von Humboldt noch zu lernen ist”. Det är mestadels uppfriskande läsning, på en gång visionärt och verklighetsförankrat, skrivet av en man som är lika bekant med universitetets traditioner som med dess samtida predikament. Mer än något annat är han en besinningens röst i den polariserade tyska debatten.

Markschies är i grunden teolog, patristiker och professor i kyrkohistoria. Hans referenser sträcker sig från den antika kristendomen över Friedrich Schleiermacher till 2000-talets Bolognaprocess. De vida historiska vyerna får honom att höja sig över de tillfälliga grälen och se hur dagens akademiska attityder passar in i större mönster. Han drar skickligt nytta av universitetshistoriska insikter för att urskilja två huvudtyper i den utbildningspolitiska debatten: den ständiga utvecklingspessimisten och den obändiga framstegsoptimisten.

Den förra laborerar med ett slags dekadensmodell, där vi steg för steg har avlägsnat oss från en guldålder (oavsett om den förläggs till 1810, 1900 eller 1965). Det tyska universitetets ”kärna är rutten” och varje ny reform innebär ännu ett steg närmare avgrunden. Framstegsoptimisten, som ofta innehar akademiska ledningsuppdrag, hävdar i gengäld att universitetet är ”kärnfriskt” och har en gränslös tilltro till den egna institutionens växtkraft. ”Om fem år är vi som Harvard!” postulerar en nyrekryterad rektor och man tycker sig ha hört det tidigare. Markschies lyssnar på dem båda, avfärdar deras ensidighet och väljer en via media, väl vetande hur otacksam ett medelvägens budskap är att saluföra i en sensationssuktande offentlighet.

Grundfrågan i boken – vad vi alltjämt kan lära av Humboldt – besvarar den protestantiske teologen Markschies genom att inledningsvis spika fast ett antal teser. Här är han skarp och polemisk. Han betackar sig för tom festtalsreverens för monumentet Humboldt och slår fast att vi måste läsa urkunderna för att se vad han och hans samtida verkligen har att säga oss.

Det tidiga 1800-talets universitetsidé genomsyrades av romantikens helhetsdrömmar. Markschies ser klara begränsningar i detta, men han har samtidigt en stark tro på att även dagens universitet kan övervinna dualistiska tänkesätt och skapa en förståelse som går långt utanför specialstudien eller ämnesgränsen. Inspirerad av Humboldt argumenterar han för att all reformering av universitetet borde utgå från vetenskapens behov.

Christoph Markschies går i dialog med Humboldttraditionen och griper sig an de stora frågorna. I det dagliga värvet vid universiteten, i föreläsningssalar, seminarierum och laboratorier, är drömmarna samtidigt andra och mer modesta. När litteraturvetaren Heinrich Detering i fjol mottog det prestigefyllda Leibnizpriset på 2,5 miljoner euro framförde han en stilla önskan: mindre av ansökningsprosa, utvärdering och forcerad tvärvetenskap, mer av nyfikenhet, kunskapsglädje och för- utsättningslös reflexion.

I all beskedlighet, fjärran nutidens akademiska newspeak, vore det att återerövra mycket av det bästa som håller på att gå förlorat.

Johan Östling är historiker, verksam vid Forskningspolitiska institutet, Lunds universitet.