Möt Dolly – en ung, rastlös, hyperaktiv och intelligent tjej med en tråkig pojkvän och huvudet sprängfyllt av osorterade tankar. Att läsa 21-åriga Amanda Svenssons debutbok, Hey Dolly, är som att tillbringa några timmar i sällskap med någon som har en odefinierad bokstavsdiagnos – eller som kanske bara är en helt vanlig tonåring. Dollys värld befolkas av pojkvännen, två obegripliga syskon, en snäll och lite disträ gynekolog, en nära vän som råkar vara en kille runt 30 och två väninnor med diverse neuroser. Samt, icke att förglömma, en fiktiv rockstjärna som dyker upp som ett slags förkroppsligad verklighetsflykt varje gång Dollys värld blir för trång.

Och det blir den allt som oftast. Amanda Svensson beskriver både rörande och träffsäkert den där olidliga vänthallen där man befinner sig innan man har tillträde till vuxenvärlden; med skymten av en värld som lockar med sin gränslöshet samtidigt som gränserna runt omkring en ter sig tydligare än någonsin.

Svensson rör sig i sin prosa halsbrytande mellan skummande banaliteter och existentiella funderingar, hon är fylld av pladdrig jargong men tangerar ibland ren poesi.

Det är länge sedan jag stötte på ett sådan oförutsägbart berättarjag som Dolly, och en sådan följsam berättare som Amanda Svensson. Detta mycket associativa skrivande drar snabbt med sig sin läsare – det är bara att spänna fast säkerhetsbältet.

Ibland förlorar sig författaren i sin egen formuleringskonst, vissa partier ångar på lite väl snabbt och den drygt 150-sidiga romanen håller inte samma täta känsla rätt igenom. Partierna med den fiktiva rockstjärnan är mindre övertygande, för att inte tala om när Dolly skriver in sig själv i en film med Scarlett Johansson. De känns som väl förenklade gestaltningar som inte håller samma nivå som resten av romanen.

Amanda Svensson hade – på basis av den övriga berättelsen – kunnat hitta mer sofistikerade sätt att beskriva det som är romanens viktigaste tema: hur man hanterar sig själv den där tiden då det trånga rummet håller på att sprängas. Det spröda och livsviktiga sökandet efter identitet.

I styckena som beskriver Dollys vänskap med den drygt 30-årige Marvin finns några av bokens allra bästa partier. En djup och innerlig vänskap mellan en ung tjej och en lite äldre kille, en vänskap som inte är det minsta sexuellt laddad, det är inte något man hittar i samtidsprosan varje dag.

Det är också i Marvins sällskap som Dolly genomgår något slags utveckling. De stora bråddjupen undviker Amanda Svensson än så länge på gott och ont, men kan de anas någonstans så är det i Dollys stunder med Marvin.

Men framför allt är det länge sedan jag mötte en kvinnlig huvudperson i ung svensk prosa med så mycket självklar jävlar­anamma som Dolly. Efter att ha läst mängder av offerskildringar de senaste tio åren är det befriande med en hjältinna som mitt i all sin osäkerhet är kaxig, slängd i käften och ofta väldigt rolig.

Jag skrattar spontant flera gånger under läsningen av ”Hey Dolly” och det är man sanner­ligen inte bortskämd med i samtidsprosan. Amanda Svensson skildrar ungdomens ångest med ett osedvanligt glatt humör, hon beskriver i grunden destruktiva tillstånd på ett envist sätt som nästan blir sunt. Dolly raljerar, men aldrig utan empati. Svensson gör sin hjältinna ytligt pladdrig på det allra djupaste sättet.

Av någon anledning får ”Hey Dolly” mig att tänka på en annan omtalad debut, Ingela Norlins över 20 år gamla novellsamling ”Den maniska krokodilen”. Även om de båda böckerna kanske inte påminner så mycket om varand­ra tematiskt, så är det något med det lätt absurdistiska anslaget, det humoristiska allvaret, som gör Svenssons bok lika omedelbart tilltalande som en gång Norlins.

”Den maniska krokodilen” är en bok som fortfarande omtalas och läses som en liten klassiker av nya generationer. Jag tror och hoppas att ”Hey Dolly” i likhet med den har en överlevnads­potential som kommer att räcka över den flyktiga vårsäsongen.