När det gäller försäljningssiffror är Kajsa Ingemarsson en av den svenska bokmarknadens tunga aktörer. 2005 blev romanen ”Små citroner gula” det årets bäst säljande bok.

Böckerna har kallats för chick-lit, feel good-böcker och identifikationslitteratur. Själv har Kajsa Ingemarsson i en intervju sagt att hennes böcker är underhållningslitteratur och borde bli bedömda som sådana.

Här är det lätt att spåra ur och ägna recensionen åt frågor som vad underhållningslitteratur egentligen är, om det skulle råda ett motsatsförhållande mellan kvalitet och underhållning och så vidare.

Jag hejdar mig dock och väljer följande övergripande definition av en underhållningsroman: lättillgänglig och förhållandevis okomplicerad med ett brett anslag och stort utrymme för igenkänning och/eller identifikation, troligtvis utan större språkliga och konstnärliga ambitioner.

Men en bok kan förvisso ha alla de ovan uppräknade egenskaperna utan att vara just underhållande, så etiketten tar oss inte längre än till en viss gräns.

Hur förhåller det sig då med Kajsa Ingemarssons senaste roman Lyckans hjul? Romanen utspelar sig i den stillsamma småstaden Sävesta. På Lingonstigen bor tre kvinnor och det är kring deras liv och situation som boken kretsar.

Miriam är en 60-årig hemmafru, nöjd med sitt ganska händelselösa liv, ett liv som faller ihop när hennes man lämnar henne för att flytta ihop med sin sekreterare. Nina är frisör, ensamstående med en tonårsson. Hon går ut och festar ibland, är också ganska nöjd med sitt liv men hade konstnärsdrömmar som aldrig blivit uppfyllda. Elinor är gift och föräldraledig med sin lille son. Utbildad jurist, men farligt nära att hamna i hemmafrufällan.

Tre kvinnor, tre ordinära livssituationer. Det är svårt att värja sig, etiketten identifikationslitteratur formligen klistrar sig själv på boken. Skilsmässor och småbarnsproblem, singellivet som ensamstående, utflugna barn och känslan av att inte vara behövd, ständiga prioriteringar mellan barn och arbete, bristen på jämställdhet i äktenskapet och den kvinnliga vänskapens styrka, för att bara nämna några av igenkänningspunkterna.

Jag tror inte att jag är speciellt djärv när jag säger att Ingemarssons läsare huvudsakligen är kvinnor och säg den kvinna som inte kan känna igen något av det ovan uppräknade.

Men identifikation utan ett lyckligt slut är ganska ointressant i den här typen av roman. För visst skall problem dyka upp, de skall bearbetas och lösas så att läsarens belöning blir en ”kan hon så kan jag”-insikt.

Vägen till problemlösningen är i det här fallet en spåkvinna som flyttar in i ett av grannhusen. Janina är en katalysator, nödtorftigt maskerad till karaktär, som genom sina tarotläsningar ger de tre kvinnorna den nödvändiga insikt som leder till det lyckliga slutet. Tyvärr känns greppet hjälp till självhjälp medelst spådomar varken trovärdigt eller angeläget, snarare som en lättköpt bekvämlighetslösning.

Men hur är det ställt med underhållningen? Ja, säkert finns det många läsare som kommer att tycka att romanen är underhållande. Själv tycker jag att boken inte kommer loss ur det tillstånd som jag faktiskt inte kan kalla annat än småtråkigt. Jag saknar det som luktar, smakar eller avviker och efter avslutad läsning känns det mest bara blankt. Det är inget fel på Kajsa Ingemarssons ambition att skriva bred underhållningslitteratur, men ”Lyckans hjul” lider brist på själva underhållningen.