Alexander Humboldt – den yngre av de berömda bröderna, ofta kallad den sista universalmänniskan – var forskningsresande och polyhistor, främst känd för sin sydamerikanska expedition för 200 år sedan, och där han studerade allt från kontinentens botanik och marinbiologi till klimatologi och antropolgi. (Den som läst hans egna redogörelser i ”Resa till Sydamerika” vet också att skildringarna visserligen är fascinerande, men också överlastade med ett oändligt uppradande av allehanda fakta.)

Carl Friedrich Gauss, som tillhör matematikens verkliga giganter, anlade grunderna till talteorin, upptäckte att rummet kröker sig, gjorde betydande astronomiska beräkningar och har gett namn åt en mängd matematiska och vetenskapliga fenomen och upptäckter.

Nu är det lätt att tro att en skönlitterär skildring av dessa två samtida lärdomsjättar oundvikligt måste utmynna i en tungfotad historia av episka mått. Men icke när det är Daniel Kehlmann som flyhänt håller i pennan! Kehlmann, som introducerades på svenska härom året med skälmromanen ”Jag och Kaminski”, har alltsedan den tidiga debuten med romanen ”Beerholms Vorstellung” haft en viss fäbless för milt ironiska, eller rentav karikatyrmässiga, skildringar av diskrepansen mellan idealet och verkligheten, mellan visionen och förmågan.

Ur den aspekten kan han betraktas som en uppenbar frände, och tills nu rentav som en lovande adept till det durkdrivna och träffsäkra kvickhuvudet Hans-Ulrich Treichel. Men med sin senaste roman, Världens mått, som i dag utkommer i Lars W Freijs pricksäkra översättning, visar han att han minsann också kan stå på egna ben, både vad gäller det satiriska raffinemanget och den sorgfälligt utformade berättarekonomin.

Det är hur som helst varken slump eller tur att romanen sedan den kom ut i Tyskland för två år sedan långa perioder tronat överst på bästsäljarlistorna, även om jag inte är så säker på om föremålen för intresset – Humboldt och Gauss – är odelat positiva till den kolossala uppmärksamheten. Ty deras stora liv har här förvandlats till lika skälmaktiga som stiliserade tab­låer med det främsta uppdraget att roa.

Och road blir man, inte minst som Kehlmann knappast försuttit något tillfälle att, förvisso kärleksfullt, driva med Humboldts maniska forskarnit och Gauss omvittnat buttra natur; med den förres rörande okunnighet vad gäller det täcka könet, och den senares libidinösa drifter. I parallella kapitel får vi följa deras livshistorier, med tyngdpunkt på Humboldts sydamerikanska forskningsfärd och Gauss revolutionerande upptäckter i Göttingen, tills deras vägar mot slutet korsas på en vetenskapskonferens i Berlin 1828. Vid det laget har de båda äldre herrarna sin storhetstid bakom sig, minnet är inte riktigt vad det har varit, och Tyskland står inför omfattande politiska förändringar i svallvågorna efter Napoleons framfarter.

Gauss hör här till de matematiska genier som redan som barn faller i gråt när hans far räknar fel på månadslönen, och som trots sin glupande aptit på kvinnor inte ens på sin bröllopsnatt kan hind­ra sig själv från att springa upp ur sängen och skriva ner en ny formel. Alltmedan Humboldt, till sin medresenär Bonplands uppenbara irritation, aldrig får nog av att mäta upp floder, gräva upp lik, fira ned sig i vulkaner, bestiga berg, samla växter, experimentera med curare och författa appeller mot slaveriet, ständigt med luppen inklämd i ögat och omgiven av kronometrar, hygrometrar och termometrar.

Allt berättas med ett medryckande driv och en kärnfull slagfärdighet i de många obetalbara (och påhittade) anekdoterna. Och vad som skulle kunna slå över i ett slags schematisk biografi med barnsliga infall håller med hjälp av sin stilistiska elegans och genomarbetade intrig kursen mot vad som snarare kan beskrivas som ett slags gestaltad vetenskapshistoria betraktad genom narrspegeln.
Det är alltså bara att falla till föga för denna oemotståndligt spirituella parabel om hur människan utforskar och mäter universum och jordens uppbyggnad under det att själva livet förblir lika outgrundligt och ofullständigt som det alltid har varit. Och om allt på djupet ändå bara är mystifikation, kan vi ju lika gärna låta oss underhållas av en senkommen spjuver som gärna förlorar sig i ”lögnhistorier” och som är fräck nog att häfta ”sina egna griller vid namn på historiska personer”.

Martin Lagerholm
litteratur@svd.se