Alla var där. Bara att räkna upp den rad av konstnärer, författare, filmstjärnor, kungligheter, excentriker och berömdheter som genom åren vistats på Capri skulle ta hela denna recension i anspråk. Det började med Tiberius, som bosatte sig på ön redan år 26 och som med sitt minst sagt utsvävande leverne lade grunden till det rykte om Capri som skulle bestå genom årtusendena: som en plats där allt är tillåtet.
Den rikliga svenska kontakten med Capri beror givetvis på Axel Munthe och stiftelsen San Michele, som genom sin stipendieverksamhet har låtit generationer av svenskar vistas i Munthes vackra villa. Litteraturen om både Capri och Munthe är redan tämligen omfattande, men båda de böcker som nu utges – Arne och Enel Melbergs ”Det var på Capri” och Bo Lundins ”På Capri” – är kunniga och framför allt trevliga: som att lyssna på underhållande historier av goda berättare.
Melbergs har ambitiöst läst sig igenom Caprilitteraturen från Homeros till samtida chick-litt och Harlequin-romaner, medan Lundin har dammsugit öns historia på både anekdoter och sevärdheter, vilket den turist som har för avsikt att stanna mer än någon dag säkert har stor användning för. Att läsa dessa båda böcker blir som att vistas i en egen liten, närmast mytisk, värld där gestalter som idag är förhållandevis bortglömda stiger upp från de döda som auktoriteter.
Båda böckerna snuddar också vid en förklaring till Capris dragningskraft genom årtusendena: utöver den uppenbara naturskönheten är ön förknippad med en blandning av erotik och död – det är en plats där saker ställs på sin spets, ett tillhåll för personer som dras till tillvarons ytterligheter. Att resa till Capri har genom historien inte enbart inneburit att resa till solen, utan även att göra en resa inom sig själv, till de dunklare sidorna av existensen.
Bruce Chatwin beskrev enligt Melbergs den trio av spektakulära bostäder som de tre likaledes spektakulära männen Axel Munthe, Jacques d’Adelswärd-Fersen och Curzio Malaparte lät uppföra på ön som ”hus som trots sin idylliska belägenhet infekterades av en morbid atmosfär som påminner om Böcklins ’Dödens ö’”. På många sätt liknar Capri verkligen en dödssvärmande, symbolistisk målning.
Detta är dock en känsla som kanske inte är uppenbar för endagsturisten som mest ser rader av illgul limoncello, lyxbutiker och den dyraste glass man någonsin köpt. Alltsedan den europeiska överklassen började med sina grand tours har turismen bara ökat. Lundin uttrycker en försynt oro över hur Capris kulturarv ska förvaltas, nu när ön är hårdare exploaterad för turism än någonsin. Kanske är det en tröst att Joseph Conrad uttryckte samma oro för över hundra år sedan, när han beskrev Capri som ”ett slags blå mardröm genomkorsad av stank och parfym /.../ en galen invasion av tyska turister...”.
På Capri tycks undergången ständigt vila runt hörnet, men i vilken form den än kommer kan man vara säker på att den kommer att vara vackrare där än någon annanstans.
Therese Bohman är redaktör på Axess Magasin och litteraturkritiker i Expressen.
