Att lämna barndomen bakom sig kan vara en nog så omvälvande process. Men elvaåriga Julia i ”En tid för mirakel” ställs dessutom inför en betydligt större utmaning än vuxenblivandet: jordens nära förestående undergång. Hon lever ett helt vanligt liv med sina föräldrar i en kalifornisk villaförort när tillvaron radikalt och oåterkalleligt förändras. Utan att någon kan förklara varför börjar jorden snurra långsammare. Dagarna blir sakta men säkert längre och längre, nätterna likaså, och snart är dygnen 40 timmar långa, sedan 50, 60.

Och insaktningen bara fortsätter. Effekterna är krypande men förödande: fåglar faller döda ner från himlen, träd dör, säd kan inte växa, människor drabbas av egendomliga sjukdomar. Motsättningarna mellan olika grupper i samhället ökar och skärps.

Samtidigt förändras vardagen inte överdrivet mycket. Den inledande paniken övergår snart i tillvänjning och anpassning. Livet tuffar på som vanligt med sina små förtretligheter, ljuspunkter och utmaningar, katastrofen till trots. Julia går i skolan, blir förälskad, grubblar över varför bästa vännen sviker henne, oroar sig över föräldrarnas osämja.

Romanens styrka ligger i denna välbalanserade mix mellan undergångsstämning och vardag, samt i att katastrofen som drabbar jorden varken är spektakulär eller explosiv – den är smygande och långsam och osynlig för ögat. Som Julia konstaterar på ett ställe i boken: ”Det är aldrig det som man oroar sig för som till sist verkligen inträffar. De verkliga katastroferna är alltid annorlunda – oanade, omöjliga att förbereda sig inför, okända.”

Med ”En tid för mirakel” har Karen Thompson Walker skapat en lika oväntad som lyckad blandning mellan uppväxtskildring och undergångsroman, en sorts science fiction för människor som inte läser science fiction. Att den är årets hittills mest haussade amerikanska romandebut (gigantiskt förskott, rättigheter sålda över hela världen – ja, ni vet hur det brukar låta) får man helt enkelt förlåta den.

Den är rent litterärt sett inget underverk med sin okonstlade prosa och funktionella form, men den bjuder på spännande läsning, en trovärdig berättarröst och ett originellt sätt att gestalta apokalypsen. Liksom i förbifarten lyckas hon dessutom och utan större åthävor att sudda ut gränsen mellan vuxen- och ungdomslitteraturen.

Den svenska utgåvan utkommer exakt samtidigt som den amerikanska, vilket måste ha inneburit en hel del stress med både översättning och korrekturläsning. Följden är onödiga korrekturfel och en del språkliga missar som lätt hade kunnat åtgärdas om förlaget hade valt att låta utgivningen dröja till i höst. Varför denna brådska? Den som vill läsa den här romanen på svenska hade inte förlorat något på att vänta några ynka månader till. Jorden lär knappast gå under innan dess.