Det lär finnas en miljon männi­skor med rötter i andra länder och kulturer i Sverige, och det har börjat avspegla sig på allvar i den svenska litteraturen. Det har bara varit en tidsfråga innan de skulle uppenbara sig på den litterära scenen: sådana författare som i stort sett har vuxit upp i Sverige, och som behärskar svenska, men vars föräldrar betecknas som invandrare. 2005 debuterade pseudonymen Zbigniew Kuklarz med boken ”Hjälp jag heter Zbigniew”.

Det är viktigt att understryka att detta inte är – som det lite nedlåtande brukar heta – invandrarlitteratur; sådan författas inte på svenska. Det karakteristiska med Kuklarz bok är att den är skriven av en ung man som förhåller sig skämtsamt skeptisk till både den svenska och den polska kulturen. Den sortens outsiderposition – vinglandet mellan två kulturer – kommer att förnya och berika den svenska litteraturen omåttligt, om den inte redan gjort det.

Anteckningar från en liten Fiat har en minst lika fyndig ram­berättelse som debutromanen. Då var det ”syrrans” 40-årsfest i Stockholmsförorten Haninge, nu utgörs den av en resa genom Polen. Det är de tre vännerna Pjotr (berättaren), John (som kallas japanfinnen) och Leo (som får alla brudar att smälta som smör) som reser med den gode vännen Kris­toffers aska till ett berg i gränstrakterna mellan Tjeckoslovakien och Polen. På grund av ett dittills oupptäckt hjärtfel dog Kristoffer av ett huggormsbett, och nu ska vännerna sprida hans aska från ett berg som han besteg med sin senaste flickvän Ania, något som man tolkat som hans sista önskan.

Berättelsen utspelar sig vid slutet av 80-talet, kort före murens fall, och Polen är vid denna tidpunkt ett typiskt öststatsland med trist arkitektur, dåliga vägar, brödköer och tungrodd byråkrati modell Sovjet. Pjotr ser visserligen allt detta, men samtidigt känner han sig manad att försvara Polen och polackerna mot vännernas fräna attacker, det handlar ju om hans eget biologiska rotsystem, han har släktingar överallt i Polen.

Ofta glömmer gänget under ­resans gång – en polsk vän till ­familjen agerar chaufför i en liten Fiat – det allvarliga och sorgesamma syftet och ägnar all kraft åt att trakassera varandra. Det är i synnerhet Pjotr som råkar illa ut eftersom han är polack och får klä skott för det hopplösa land de reser igenom.

Det sker åtskilligt inom huvudpersonerna (kanske allra mest inom Pjotr), i synnerhet när det diskuteras religion. Fyndigt nog är Kuklarz berättare, till skillnad från hans båda vänner, både religiös och oskuld. Religion eller ­religiositet kan man diskutera öppet, men detta med Pjotrs oskuld är förstås ett omöjligt samtalsämne. Är man 22 år gammal och inbillar sig att vännerna har fått göra ”det” hur många gånger som helst, blir det förstås ett stort problem, allra helst som Pjotr för varje skamlig tanke måste be jungfru Maria – som han romanen igenom för ett samtal med – om förlåtelse.

Zbigniew Kuklarz må vara hur barnslig som helst genom att låta sin huvudperson vara monomant intresserad av manlighet och sex och av hur man (förlåt Maria) får till det, men hans humor – hans förmåga att knåpa ihop dråpliga situationer – passar mig som hand i handske; jag vet inte vem av oss som är att beklaga. Men det här är en av de roligaste böcker jag har läst på många år. Ibland har jag skrattat så att min fru har fått en bekymrad rynka mellan ögonbrynen.

Dessutom har Kuklarz skrivit en berättelse som utspelar sig under ett viktigt historiskt skede i Polen och i hela östblocket; Sovjetsystemet ska snart braka samman; påven – som råkar komma från samma stad som Pjotr – kommer inom kort att bli en lika betydelsefull maktfaktor som Solidaritet och Lech Wałesa.

Om man någon enstaka gång känner klaustrofobi i denna bok så är det när de långbenta vännerna ska veckla in sig i den lilla Fiaten. Annars är det öppet för drag i den här historien. Man diskuterar, jävlas med varandra och slåss. Det är smart, roligt, infallsrikt, plumpt och alldeles underbart.

Blir Pjotr av med sin oskuld? Läs boken själv, måste jag göra allt jobb?