Kina är kanske ett av världens mest intressanta länder just nu, motstridiga uppgifter når i en strid ström våra västerländska medvetanden. Å ena sidan en kommunistisk enpartistat – det vill säga en diktatur – å andra sidan ett modernt land som befinner sig på stark ekonomisk frammarsch. Med andra ord ett land vars ekonomi håller på att globaliseras.

Vi känner också till att de mänskliga rättigheterna kränks regelbundet i Kina samtidigt som IOK beslutat att OS ska gå till Peking 2008. Frågorna hopas. Hur är detta möjligt? Hur kan en diktatur över huvud taget komma ifråga för olympiska spel? Hur kan ett land som tillsammans med Mugabes Zimbabwe delar jumboplatsen på listan över länders press- och tryckfrihet få denna fjäder i hatten, och hur kan ett kommunistiskt land ta upp den ekonomiska konkurrensen med erkänt kapitalistiska stater som USA, Japan och Tyskland?

Johan Lagerkvist, som då och då skriver i Svenska Dagbladet och Axess, hjälper oss att räta ut en hel del frågetecken i sin utmärkta Kina i globaliseringens mitt. Lagerkvists absoluta styrka är att inte lita till den västerländska pressens bild av Kina. I stället har han rest runt i Kina och intervjuat allt från partisympatisörer och politruker till studenter och arbetare. Han är också sorgfälligt inläst på Kinas historia och kan sätta det som nu sker i sitt rätta sammanhang.

I ”Kina i globaliseringens mitt” problematiserar han de frågor som kanske ter sig ganska enkla för oss. Kina är en diktatur som leder avrättningsligan stort och som på alla sätt kränker de mänskliga rättigheterna; ergo sum, ett sådant land kan aldrig komma ifråga som värdnation för ett OS. Så ser de flesta av oss på det. Kina är ingen demokrati, innan de kan visa upp åtminstone rudimentära demokratiska strävanden ska de inte få arrangera OS.

Lagerkvist går tillrätta med IOK som han anser i alltför liten utsträckning har foku­serat på de ständiga kränkningarna av mänskliga rättigheter, man har däremot koncentrerat sig på miljöaspekterna. Samtidigt tycker Lagerkvist att det är utmärkt att Kina blir värdland för OS, inte minst genom att omvärldens blickar kommer att vara riktade mot Mittens rike: ”Peking-OS [kommer] att vara en akilleshäl för Kina, åtminstone fram till avslutningsceremonin. Aldrig har regimen varit så opinionskänslig som under den här tiden.”

Det tillhör förtjänsterna med Johan Lagerkvist att han också diskuterar annat som är självklart för oss, inte minst detta med demokrati. Under OS kommer man till exempel att låta utländska journalister uttrycka sig fritt i sina egna medier, här gäller det för de utländska journalisterna att hålla huvudet kallt. Det man bevittnar är inte ett led i en demokratiseringsprocess som syftar till ökad öppenhet och frihet; för det förs­ta gäller yttrandefriheten inte inhemska medier, för det andra är det bara ett spel för gallerierna. Kina är mycket långt ifrån att bli en demokrati. Dessutom har partiets ledning med president Hu Jintao i spetsen på ett slugt sätt lyckats förvandla frågan om demokrati till en icke-fråga. Inte ens ungdomar och studenter som Lagerkvist intervjuar visar något intresse för begreppet.

Lagerkvist har skrivit en oavbrutet stimulerande och tankeväckande bok om en diktatur som är betydligt svårare att förstå sig på än man i förstone tror. Kina kommer under lång tid att dra på sig allvarlig kritik från Amnesty International och Human Wrights Watch. Samtidigt kommer landet, paradoxalt nog, att visa ett uppriktigt intresse för mänskliga rättigheter och byggnationen av ett harmoniskt samhälle i samspel med omvärlden.

Man måste tro på Kina, det är sensmoralen; det motsatta kan nog visa sig bli betydligt mer riskabelt.