”Sophie såg på kartan med misstänksamhet. Hur kunde det här vara Bangalore? Var var röran, ljuden, affärerna, människorna? Till och med slummen markerades av små prydliga bruna lådor.”
Sophie Das ser på kartan över det Bangalore som hon tillbringat de senaste åren av sitt liv i, den överväldigande storstad som hon flyttat till för att leva ett självständigare ungdomsliv. Kartan av Bangalore lägger sig över den livligare och samtidigt mer obehagliga bild av Bangalore som målats upp under berättelsens gång. Samtidigt som en annan stad tränger sig på liksom underifrån, vill ta över berättelsen. Det är bergsstaden Shillong, en liten stad med cirka 200000 invånare (att jämföra med Bangalores fem miljoner), som också är Indiens självutnämnda rockhuvudstad.
I Shillong har Sophie Das växt upp, och medan hon rör sig genom Bangalore bryter minnena från barndomens gator och rum upp inom henne. Huset där hennes föräldrar och syster Muku fortfarande bor, skönheten i det omgivande bergslandskapet, de små betonghusen med dess affärer och inte minst musikaffären där Ribor jobbar. Ribor, som Sophie känner en oförklarlig dragning till, samtidigt som rädslan för att låta den känslan ta över drivit hennes beslut att lämna hemstaden.
Även om Shillong är en stad som förändrats genom århundradena – gått från monokulturell till mångkulturell och i det närmaste tillbaka igen – är det oföränderligt i Sophies minne. När Bangalore visar sina mörkare sidor och hon börjar fundera på att återvända till hemstaden tänker hon sig att samma 90-talsmusik fortfarande kommer att spelas i radion och att föräldrarnas gräl kommer att ha fortsatt i samma takt som alltid.
I Bangalore handlar allt om att jaga en lycka som kommer att komma, morgondagens och framtidens lycka. Där det tråkiga jobb som man har för stunden – i Sophies fall som transkriberare av dialog i amerikanska filmer – alltid kommer att kunna följas av ett lite mer välbetalt, eller ett stipendium till ett amerikanskt college.
I Shillong tänker sig Sophie att det finns en mer vardaglig lycka, en ständig skönhet som är tillgänglig i varje ögonblick.
Sophie Das är huvudkaraktären i Anjum Hasans roman ”Bort, bort”, den indiska författarens tredje bok. Det är den första av hennes böcker som utkommer på svenska, sparsmakat poetiskt översatt av Caroline Åberg.
Häromåret utkom Aravind Adigas Bookerprisvinnare ”Den vita tigern”, en roman som visade på de brutala kontrasterna i Indiens rörliga storstäder, där den som försöker ta sig upp från ingenting måste vara beredd att göra vad som helst för att komma någon vart.
Anjum Hasans ”Bort, bort” fokuserar inte på lika halsbrytande skillnader, även om den ohanterliga storstadens inbyggda våldsamhet synliggörs också här. Istället ger Hasan läsaren en kontemplativ berättelse om en kvinna som ser sig själv i Emma Bovarys undanglidande gestalt, som dras mellan framtidens lycka och nuets, och som försöker hantera sin egen mångtydighet utan att för den delen vilja göra sig av med den. Jag hoppas att många läsare kommer att ta sig tiden att lära känna Sophie Das.
