Omslagsbilden på Anne Rambachs thriller är förförisk, mystifierande exotisk. Eiffeltornet i kvällsbelysning är inte det Eiffeltorn jag vant mig vid att se. Inte heller det Paris som målas upp i Bombyx är mina vandringars Paris. Här vandrar frilansjournalisten Diane, funderar vid Fontaine des Fleuves: ”Hon älskade det här stället. Förorenat. Bullrigt. Storslaget.” Här tar hon oss med till den aparta L’Écarteur, medicinarnas favoritkrog och en riktig ”skräckhåla”. Här drar hon oss med in i en metrovagn för att lyssna på bagladyn Susie, som berättar senaste nytt om jordens undergång för en euro.

Bombyx är namnet på en restaurang i Chinatown, där en eldstrid utspelar sig mitt framför ögonen på Diane, som med fara för sitt liv fyller sina engångskameror med bilder. Hon inser att hon kommit en liga som sysslar med industrispionage och bioterrorism på spåret. Samtidigt kämpar hon en högst privat kamp mot de ”spöken” som inte vill upphöra att besöka henne. De är materialiseringar av två döda, som omkom i en bussolycka, hennes man och hennes lille son. De hindrar henne i arbetet. Eller hjälper de henne i själva verket?

Diane Harpmann är en udda problemlösare, inte helt olik Stieg Larssons Lisbeth Salander, som ju också styrs av en privat tragedi. Dianes drive och tillgång till specialkunskaper påminner även de om Lisbeths. Att Rambach läst Stieg Larsson blir ännu troligare i skildringen av den späda armbrytarflickan Bai Bo.

Anne Rambachs språk är genomgående njutbart och skickligt översatt av Helena Stedman. Jag noterade under läsningen också att författaren torde ha lärt en del av den teaterdramaturgi, som säger att allt inte behöver visas. Läsaren får till exempel redan på första sidan veta att Diane under sin vandring i Chinatown med dess doft av sojasås, risånga och grillat fläsk pendlar mellan ”en kvävande febrighet och en känsla av förstenande köld. Om några minuter skulle förmodligen svetten bryta ut i nacken och händerna bli fuktiga.” Förmodligen! Det är starkt! Och vad sägs om scenen där förföljarna rör sig ”bara en suck från hennes kind”?

Stark är också scenen på Bombyx där fotografen Lee Song fångar en sista, perfekt bild av ”exakt det ögonblick då Diane Harpmann glömde sin smärta”. Några minuter senare förvandlas han till ”en fontän av blod”.

Det är sällan jag under läsningen av en recensionsbok lyckas glömma att det är kritiker jag är, inte lustläsare. Här gjorde jag det. Då och då.