Den godaste currywurst jag någonsin ätit slank ned vid ett mobilt gatukök på Unter den Linden i Berlin för ett femtontal år sedan. Hade jag varit litet äldre och istället blivit korvsugen i Hamburg, hade jag kanske råkat köpa läckerbiten i den nu sedan länge döda Frau Brückers korvkiosk på Grossneumarkt i stadens hamnkvarter. Eller är hon bara en fiktiv figur? Legenden säger i alla fall att det var denna Brücker som av en slump uppfann currywursten strax efter kriget. Åtminstone om man får tro den Hamburgfödde författaren Uwe Timm. I hans charmerande berättelse ”Upptäckten av currywursten” (1993), med inslag av såväl skröna som självbiografiskt stoff, blir just jakten på sanningen om currywurstens uppkomst en briljant förevändning att skildra ett stycke tysk historia om Tredje rikets undergång och de första fredsårens umbäranden.
I berättelsens centrum alltså denna Frau Brücker, som en av krigets sista skälvande dagar i maj 1945 stöter på en ung sergeant i tyska flottan och tar med honom hem till sin torftiga lilla våning mitt i ett ödelagt Hamburg. Efter att ha tillbringat natten tillsammans väljer han att stanna hos henne istället för att återgå till sitt förband, och förvandlar sig därmed till desertör. Hon är i 50-årsåldern och han hälften så gammal. De inleder ett kärleksförhållande, och som fanflykting måste han tills kriget är över hållas gömd i lägenheten för att undgå arkebusering.
Den rakt berättade långnovellen bär Timms typiska signum: den omsorgsfulla respekten för karaktärerna, det sociala engagemanget och den milda humorn. Med currywursten som ledmotiv reduceras berättelsen dock inte till denna hemlighållna kärlekshistoria, utan utvecklar sig till en gripande saga om en försigkommen kvinna i svartabörshajarnas Hamburg, och vars startkapital till sin sedermera legendariska korvkiosk bland mycket annat inbegriper tvåhundra ekorrskinn, tolv kubik virke, en whiskydrickande kvinnlig korvfabrikant och tre flaskor ketchup.
På senare år har inte minst en rad kvalitetsmedvetna småförlag ansvarat för introduktion och översättning av en mängd betydande europeiska författarskap. Att ett alldeles nystartat förlag, Thorén och Lindskog, nu rentav väljer att beskriva sin verksamhet som ”tysk litteratur på svenska” är förstås en lika oväntad som glädjande nyhet. Deras förstlingsutgivning utgörs förutom av Timms bok av Ralf Rothmanns lika socialrealistiskt rebelliska som ömt gestaltande roman ”Mjölk och kol”, om den tonårige killen Simons uppväxt i en stormig arbetarfamilj i 60-talets Ruhrområde. När boken kom ut i Tyskland för nio år sedan skrev jag i en understreckare (7/8 2000) om Rothmanns skoningslösa skildringar av den sociala analfabetismen och överlevnadsstrategierna i ”Ruhrpotts” giftiga miljöer, som lika mycket för tankarna till Oliver Twists London som till Efterkrigstysklands blomstrande Wirtschaftswunder. Mot denna naturalistiskt återgivna nöd målar Rothmann så ett livligt porträtt av maskrosbarnet Simons upptäckt av livet i all sin sträva romantik.
Att förlagets tredje titel kommer att bli Siegfried Lenz relativt nyskrivna ”Schweigeminute”, med planerad utgivningsdag i februari, tyder hur som helst på att Thorén och Lindskog är ett omdömesgillt förläggarpar, och att vi förhoppningsvis har många moderna tyska klassiker i svensk översättning att se fram emot under kommande år.
