Carola-låten som Marcus Priftis lånar sin titel av fortsätter så här: ”I dina mörka ögon. En svag nyans av ljus någonstans, men ändå en främling …”

Enligt Priftis är det detta som rasismen i Sverige framför allt handlar om: mörkheten. Den svarta skallen. Idén att någon som skiljer ut sig fysiskt alltid i viss mån kommer vara annorlunda och mindre värd. Inte som oss. Denna rasism är så ”välintegrerad och välkamouflerad att vi inte ser den över huvud taget, fastän den har kopplat en nacksving på hela den politiska debatten”.

Marcus Priftis vill att rasismen ska börja diskuteras igen. På allvar. Men för att det ska vara möjligt måste den först blottläggas. Detta gör Priftis genom att visa hur det rasistiska tänkandet genomsyrar aktuella debatter: Utøya, självmordsbombaren på Drottninggatan, Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, Muhammedkarikatyrerna, antisemitismen i Malmö …

Tydligheten i argumenten, och den lätthet och ibland återhållna humor med vilken de framförs är imponerande. Nej, det är till och med en smula överväldigande – för det är ju inte precis ett enkelt ämne som behandlas. Det finns så många bra exempel och citat att det är svårt att välja.

Som det här med Utøya. Så länge gärningsmannen var okänd använde svenska medier ord som ”terrordåd” och ”terrorattack”, men nästan alla upphörde med det när det stod klart att det var en norrman som utfört dådet. Sveriges Televisions korrespondent sa: ”Igår, när man fortfarande trodde att det var en terroraktion …” För terrorist, det kan man ju bara vara om man är muslim. Anders Behring Breivik var i stället någon att tränga på djupet i – hur kunde det gå så fel? Ett halvår tidigare basunerade svarta rubriker ut att nu hade terrorismen kommit till Sverige, när en muslim som någon knappt minns namnet på sprängde sig själv till döds.

Och Muhammedkarikatyrerna och debatten de ledde till, att yttrandefriheten till varje pris måste försvaras. Självklart måste den det, men som Priftis uttrycker det: ”Jag är mer intresserad av att diskutera hur det kommer sig att yttrandefrihetsdiskussionen alltid handlar just om rätten att pissa på muslimer. Och helst att få göra det utan att någon protesterar.” Teckningarna kom till på direkt uppmaning från Jyllands-Posten till Danmarks skämttecknare, enligt Priftis med syftet att skända Muhammed. Tidningen ska ha erbjudits antikristna och antisemitiska bilder också, men valde att inte publicera dem, för de kunde ju provocera.

Längre fram i boken ställer Priftis frågan: ”Vad skulle hända om all aggression mot islam plötsligt upphörde?” Ja, varför kan vi inte bara behandla varandra som människor? Vardagsrasismen återkommer Priftis ofta till. Trots att Sverige har lagar som förbjuder diskriminering blir människor vars utseende och namn uppfattas som avvikande bortvalda när det gäller jobb och lägenheter. Inte för att någon egentligen är rasist …

Fast rasism, det är precis vad det är. Och det är den här typen av konkreta frågor den politiska debatten enligt Priftis borde handla om: segregationen på bostadsmarknaden, svårigheterna för de med svarta skallar att ta sig in på arbetsmarknaden.

Det är inte en fråga om mångkulturens vara eller icke-vara, som Sverigedemokraterna vill få det till. Den är redan här. Det finns inget vi och dom. Vadå typiskt svensk? Alla försök att definiera det blir lätt löjliga. ”Svenskkontrakt” och ”temporärt medborgarskap” är förslag som nyligen florerat, men varför ska det ställas andra krav på dem som har valt det här landet – jämfört med dem som råkar vara födda i det? Sveriges rikes lag är det enda kontrakt som behövs. En inställning som nog hade fått somalierna i Forserum att känna sig mer välkomna.

”Främling, vad döljer du för mig?” är en otroligt viktig och aktuell bok som alla borde läsa för att bli bättre på att undvika rasism. Tack Marcus Priftis, för att du har skrivit den.