I den lilla antologin ”Sprickorna i muren” argumenterar journalisten Yasmine El Rafie för de sociala mediernas användbarhet inom nyhetsrapporteringen. För hennes del handlar det främst om Twitter och bruket av denna mobilbaserade tjänst där korta meddelanden kan spridas i ett vittförgrenat nätverk. Inledningsvis ger hon exempel på sådana tweets från en dag under den så kallade arabiska våren. Lästa nu ett år senare ter de sig som rätt innehållslösa infosnuttar, men då kunde de verka betydelsefulla.
Att de förmedlade närvarokänsla står utom allt tvivel eftersom människor världen över hade möjlighet att läsa och kommentera sekunderna efter att de avsänts. Om de också bidrog till ökad förståelse och fördjupad kunskap kan diskuteras. El Rafie gör det, och hennes slutsats blir att Twitter är ett utmärkt verktyg för journalister. Hon inser problemen, svårigheter att värdera såväl avsändaren som informationen, men slår fast att det går att tillämpa viss källkritik även i dessa sammanhang.
De gamla, förhoppningsvis inte asociala, medierna är långsammare och mindre direkta. Tidningarna, om man bortser från nätupplagorna, ligger långt efter i rapporteringen. Innebär det att en utrikeskorrespondent som SvD:s Bitte Hammargren kan sättas att sortera i ”twittersfärens” enmeningsbudskap i stället för att flacka från land till land i Mellanöstern och Nordafrika i syfte att begripliggöra komplicerade skeenden genom intervjuer, egna iakttagelser och bakgrundskunskaper? Är allt detta hårda arbete som hon skildrar i ett annat av volymens bidrag onödigt?
Det anser El Rafie inte, även om hon tenderar att överskatta Twitter som journalistiskt redskap. Korrespondenter på fältet kan förstås också bruka sociala medier som komplement till traditionella arbetsmetoder. En risk är dock att medieägare och ekonomiskt pressade redaktionsledningar ser ytterligare ett tillfälle att skära bort kostsamma poster i budgeten.
Niklas Ekdal ger i sin avslutande text en pessimistisk bild av utvecklingen. Det stora bekymret är emellertid, enligt honom, den banalisering och pr-styrda påverkan som journalistiken i allt högre grad lider av.
Läser man medieforskaren Patrik Lundells uppsats anar man å andra sidan att allt inte var bättre förr.
Det avgörande är inte formerna, kanalerna och uttrycken. Det är innehållet som är det väsentliga. Vad som sker med det förtjänar att diskuteras i de medier som ger plats för grundliga analyser.
