Afrikaansförfattaren Deon Meyer presenterades på svenska förra året med kriminalromanen ”Död i gryningen”. Nu ges uppföljaren Jägarens hjärta ut. Från förra boken återkommer den hårdföre polismannen Zatopek van Heerden och den gamla ANC-aktivisten och lönnmördaren Tobela Mpayipheli, tidigare kallad Tiny.
Det börjar med att vi får se Tobela Mpayipheli begå ett mord i Paris 1984. Syftet med passagen verkar vara att skapa en kontrastbild av den tidigare aktivisten: då en kallblodig mördare, nu en hederlig arbetare som vill leva ett annat liv med sin fru och hennes son, bortom våldet. Där ser vi konturerna av en bildningsroman. Tobela vill fly från Tiny.
Men han har en obetald skuld, en hedersskuld. Han kan inte smita undan, när dottern till en gammal broder i kampen ber om Tobelas hjälp att rädda fadern. En gammal hårddisk, som kommit på avvägar, spelar en avgörande roll. Den rymmer information som kan kompromettera både de nya makthavarna och medlemmar från den gamla ordningen som överlevt i det nya systemet. Jakten på hårddisken involverar flera konkurrerande underrättelseorganisationer i det nya Sydafrika, men även korrumperade politiker och en ambitiös journalist. Och Tobela förstås, som drar iväg mot Lusaka på en stulen motorcykel med hårddisken i bagaget, jagad av alla, eller av de flesta.
Deon Meyers roman har både psykologiska och samhällskritiska syften. Meyer vill ge en bild av våldsarvets skuggor, hur det förstör alla försök att skapa en ny tillvaro. Tobela upptäcker till sin skräck att han för första gången på länge känner sig levande, när han på nytt är både jägare och jagad. Där gör Meyer en tragisk grimas åt bildningsromanens idealism.
Romanen ger också en bild av hur Sydafrika fortfarande sönderslits av våld och rasism. Olika underrättelseorgan står mot varandra, deras funktionärer fruktar avslöjandena på hårddisken. Det är som om det ena förtrycket bara ersatts av ett nytt, inte lika öppet men lika förött av våld och misstänksamhet.
En sådan kritik kan naturligtvis formuleras fiktivt, men Deon Meyer saknar uttrycksmedlen för att ge den konstnärligt trovärdig form. Han blandar den subjektiva inlevelsen med action och utskrivna förhörs- och avlyssningsprotokoll. Men actionsekvensenserna är just bara billigt effektsökeri, och protokollsekvenserna ger intryck av nödlösning, som ett nödtvunget försök att hålla läsaren informerad när inte de gestaltande idéerna räcker till.
Jag är också tveksam till framställningen av Tobela som en uråldrig xhosakrigare, både i det inledande mordet och under jakten. Därigenom rycks han loss från det politiska sammanhanget. Det är en djupt tvivelaktig exotisering.
I den samtida sydafrikanska romanen formuleras samhällskritik med konstnärligt kvalificerade medel. Deon Meyers romaner hör däremot till den litterära undervegetationen.
