I Hitchcocks ”Fönstret mot gården” berättas två historier samtidigt. Dels den om mannen i lägenheten på andra sidan gården: kanske mördar han sin sängbundna fru och styckar kroppen i badkaret, eller också är detta bara inbillning. Dels den om relationen mellan den gipsade och därför syssloslösa pressfotografen (James Stewart) och dennes flickvän (Grace Kelly) från societeten: kanske vandrar de till altaret, eller också väljer han friheten framför det tvång under konventionerna han fasar för.
David och Alice, de båda centrala gestalterna i en av fjolårets mest omskrivna debutromaner i USA, ”Mr Peanut”, träffas på en universitetskurs om ”Äktenskap och Hitchcock”. De förälskar sig både i varandra och i filmerna. Ett drygt decennium senare är de gifta, bor på Manhattan, men den äktenskapliga lyckan har sina hitchcockska inslag av oro och hot. Han fantiserar om att hon ska dö.
Romanen börjar så: David drömmer om hur Alice råkar ut för olika sorters bisarra dödsolyckor. Det är inte så att han hatar henne, tvärtom. Han älskar henne och fasar för tanken att vara utan henne, samtidigt som deras konflikter och oförmåga att kommunicera bygger upp starka spänningar. Intimitet är ingen picknick.
Så avslöjar texten plötsligt att Alice redan är död. Hon dog av något så trivialt som jordnötter, som hon är allergisk mot. Och David har bitmärken i fingrarna. Så då är frågan om det var mord eller självmord. Hon hade varit deprimerad, hennes vikt hade pendlat våldsamt under en längre tid.
Var det han som pressade i henne nötterna, eller blev han biten då han förgäves försökte fiska upp dem ur munnen på henne?
Problemet ställs upp litet grann som tankeexperimentet med Schrödingers kvantmekaniska katt, som också omtalas: så länge romanen vrider och vänder på tänkbara alternativ är David både skyldig och oskyldig på samma gång: två skeenden löper parallellt med varandra.
Men det finns kanske också andra möjligheter; mycket tyder på att berättelsen inte är helt igenom tillförlitlig.
De båda utredarna verkar, till att börja med, rätt skumma. De har i sina egna äktenskap själva genomgått problem som delvis speglar Davids situation. Den ene har ett konstigt namn, som är ett anagram av mördarens namn i ”Fönstret mot gården”, den andre är läkaren Sam Sheppard som i mitten av 1950-talet först fälldes och senare friades för mordet på sin fru, en berättelse ur verkliga livet som senare låg till grund för både tv-serien och filmen ”Jagad” (med Harrison Ford). Denne skulle alltså ha skolat om sig till mordutredare och vara verksam i New York i dag, mer än 50 år senare. Tror inte det, va?
Till saken – både när det gäller dödsfallet och den meddelade informationens tvivelaktiga status – hör att David inte bara är en filmkännare, utan dessutom speldesigner, inspirerad av Eschers lekar med perspektiv och paradoxer, samt frustrerad författare. Och den bok han skrev om och under det 13-åriga äktenskapet visar sig vara i långa stycken identisk med ”Mr Peanut”: en plågad, ofta svart och samtidigt subtil meditation över tvåsamhet, dubbla känslor, motstridiga impulser och en förlamande skuld.
Arkitekturen är milt sagt komplicerad, fylld av labyrinter och spegelsalar där skeendet återkommer som ett tema i en lång serie variationer. Davids grubblerier kring sin relation till Alice och Sam Sheppards familjetragedi reflekterar och kommenterar varandra.
I bägge dessa berättelser finns en häftig längtan efter äktenskaplig förtrolighet parad med en fatal oförmåga att vara närvarande och skapa förutsättningar för den glädje och den samhörighet som väntar på att realiseras.
Och i bägge fallen används ett dubbelgångarmotiv för att iscensätta värsta tänkbara mardrömsscenario.
Vad som på en arkitektonisk makronivå kan te sig något överarbetat, är nere på episodens och meningarnas mikronivå en omtumlande litterär njutning. Adam Ross kan verkligen skriva, och han har ett skarpt öga för tvåsamhetsekvationens svårighetsgrad: hur känslig den åtråvärda balansen är för friktion och störningar, och vad det kan leda till. Och aldrig förr har den lilla jordnöten fyllts med så mångtydiga innebörder.








