Maqiao är en by i Hunanprovinsen i Kina, så liten att den knappt går att peka ut på kartan. Dit skickas en grupp stadsungdomar under kulturrevolutionen, för att leva uppbyggligt och lära sig hur nationen ska kunna gå framåt.
Det massiva omlokaliseringsprogram som Maqiao utgjorde en liten del av slutade inte som landets ledare hoppats. Det är något som en hel genre i den kinesiska litteraturen vittnar om. Vitt skilda författare som Marguerite Duras-inspirerade Wang Xiaobo och nationalromantiske Jiang Rong har skrivit om sina upplevelser under den omvälvande perioden i landets historia.
Han Shaogong var en av de unga intellektuella som slets upp med rötterna och förflyttades till en landsdel han inte hade någon anknytning till. När han många år senare skulle rekonstruera det som skedde under vistelsen i Maqiao blev det i form av en ordbok över byns språk, med lingvistiska och filosofiska utläggningar som det sammanhållande kittet.
Fast det är bara skenbart som Han Shaogong närmar sig sin ungdom med vetenskapsmannens blick. Maqiao må vara en by på den kinesiska landsbygden, men Shaogongs Maqiao är lika litet en plats vi kan besöka som Gabriel Garcia Márquez Macondo eller Mircea Cartarescus Bukarest.
Romanens ovanliga form bidrar till att skapa en känsla av förhöjd verklighet eller magisk realism. Det beror inte minst på att ordbokens form gör att tiden blir påtagligt flexibel. Genom att berätta byns historia, inte år för år utan ord för ord, blir tiden svårgripbar, flytande. Det är inte heller en roman som nödvändigtvis ska läsas enbart linjärt. Läser man från första till sista sidan får man lära sig mycket om Maqiao, men vill man förstå allt (eller så mycket det går) måste man vara beredd att följa instruktionerna och bläddra tillbaka då och då.
Shaogong finner en balans mellan att engagera läsaren i berättelsen och att bryta mot hennes förväntningar. Han tar isär berättelsen och sätter ihop den efter ett nytt mönster. Det är måhända inte ett helt nytt grepp, men den typ av hantverksskicklighet som Shaogong uppvisar är desto ovanligare. Dessutom paras den med ett verkligt angeläget innehåll.
Utöver att ordboksformen öppnar för snillrika formuleringar och stor språknördshumor, så finns ett allvarligt syfte bakom valet av form. Kulturrevolutionens absurda förhoppning, att skapa ett enat och likformat Kina utifrån det uråldriga rikets många lokala varianter, demonstreras tydligt i konflikten mellan det officiella språket och Maqiaos tvärtomspråk. Romanen tematiserar språkets vikt, men också vikten av att inte tillmäta språket för stor betydelse. ”Den vansinniga fascinationen för språket är en civilisationssjuka, den vanligaste fara som språket utsätts för.”
Maqiao är en värld vi lär känna glimtvis, och vars komplicerade släktförhållanden vi tillåts rita upp egna mentala släktträd för, i likhet med ”Hundra år av ensamhet”. Och liksom man avslutar Márquez roman med att genast bläddra tillbaka till första sidan, så är det första man gör när man slagit igen ”Maqiao” att öppna den igen, och börja om från början. Man läser där om ordet ”gang”, som kan betyda både vattenpöl och flod och allt däremellan, beroende på hur det uttalas:
”En gang med kort, fallande ton är något helt annat än en gang med hög, jämn ton. Jag följde den fallande tonens gang en bit, förbi omväxlande vilda och lugna partier.”
Sedan är det bara att följa orden till slutet, som i ”Maqiao” förstås heter samma sak som början.
