Häromåret läste jag en poesiantologi med den lite löjliga titeln ”Saints of Hysteria”. Det som lockade var att den enbart innehöll kollektivt skriven poesi. Och, det är något oroande med just dikter med flera avsändare. Facklitteratur, inga problem. Romaner, helt okej. Men med dikter börjar man ofrånkomligen att grubbla över vem som skrev, yttrade, utformade exakt vad – och sidorna börjar gunga.
Jag hade hoppats på en sådan upplevelse när jag fick 1, 2 i min hand. Men Emma Ehrlekrona och Stefan Hammarén ägnar sig åt något annat i denna samkomponerade bok. Stående på varsin sida om det dike som delar varje uppslag skriver de med sin alldeles egna röst och dator poetiska epistlar till varandra. Och det är omöjligt, särskilt då en av svensk samtidspoesis mest omisskännliga a-grammatiker utgör ena parten, att ta miste på vem som skickat vad.
”1, 2” är en kärlekshistoria i poetisk form, och en ganska intensiv sådan. Särskilt från Hammaréns sida finns ingen hejd på de ohöljda och knotiga språkkroppar som krumbuktar sig ned för raderna: ”påljordens mottagning/ ytans svälj, visste jordlim, köttklister …”, och i nästa dikt: ”cylindriska köttet svalt/ sa yetologi: om en droppe sky/ pumphimlen, ämbarprakt/ alla droppar över/ man stjälpt.”
Ehrlekrona, som i denna svit debuterar som poet, ligger i sitt skrivsätt ganska nära Hammarén. Också hos henne klumpas ord ihop i nybildningar som ”flätförblindad” eller ”ossförlösare”, men samtidigt är hennes grammatiska utsvävningar inte lika extravaganta, varför bidragen blir mer lättflytande.
Här och var gnistrar texterna av energi, framkallad av det upphettade tilltalet och den språkliga uppfinningsrikedomen. I andra stunder blir det platt och begränsat (detta gäller även Hammarén), inte minst som bilderna hela tiden graviterar mot samma punkt.
Men ”1, 2” är alltså mer än en samling brev. Det är också en historia, och som sådan har den en dramatisk kurva. Halvvägs in i boken klingar Ehrlekronas kärlek av och tillsammansskrivandet är över, men Hammaréns texter bara fortsätter, utan svar, i mer än femtio sidor till. Bitvis är det gripande, men som alltid hos Hammarén också ganska tungfotat. Det är definitivt inte något man sätter sig ner och läser i ett svep.
Men i mindre doser kan man unna sig att häpna över dessa samtida bryllingar till en björlingsk poesi.
