Mellan Europa och nuvarande Turkiet har det i århundraden existerat ett konfliktfyllt förhållande. Kristenhetens korståg under tidig medeltid följdes av det islamska kalifatets erövring av hela sydöstra Europa, och när det Osmanska väldet kollapsade vid första världskrigets slut lade de europeiska kolonialmakterna beslag på stora delar av det tidigare imperiet. Samtidigt etablerades en modernistisk och sekulär regim i det som kom att kallas Turkiet.

De många konflikterna har dock aldrig hindrat förekomsten av ömsesidiga influenser och tillfälliga allianser. Efterkrigstiden utgör ett utmärkt exempel på det senare. Ett gemensamt yttre hot, den sovjetiska kommunismen, ledde till att Turkiet från att ha ­varit neutralt under andra världskriget slöt förbund med Västeuropa/USA. Landet fick 1963 ett associationsavtal med den gemensamma marknaden/EU och 1987 ansökte Turkiet om fullt medlemskap i unionen. Om detta förhållande har Sveriges generalkonsul i Istanbul, Ingmar Karlsson, skrivit en engagerad och informativ bok: Europa och turken. Betraktelser kring en komplicerad relation.

Karlssons ambition är att betrakta Turkiets ansökan mot en historisk bakgrund. Han vill visa hur dagens skeptiska hållning har sina rötter i århundradegamla europeiska vanföreställningar om det ”turkiska hotet”. Men syftet är också att demonstrera hur Turkiet sedan dess grundande gradvis men målmedvetet har ”europeiserats”. Dagens Turkiet, menar Karlsson, är i grunden ett europeiskt samhälle.

Samtidigt anser han att kemalismen blivit en ”tvångströja”. Dess nationellt-militära ­karaktär är svår att förena med EU:s demokratikrav. Ingmar Karlsson diskuterar också de problem som figurerat i debatten om ett turkiskt medlemskap: kurdernas ställning, den armeniska tragedin och Cypernfrågan. I synnerhet de två kapitlen om det kurdiska och armeniska problemet är kunniga och nyanserade.

Den röda tråden i Karlssons bok är emellertid pläderingen för Turkiets inträde som full medlem i Europeiska unionen. Två huvudmotiv är möjliga att urskilja, dels att Turkiet är ett europeiskt land, dels att ett turkiskt medlemskap kommer att bidra till en stabilisering av EU:s periferi i sydöst och utgöra ett förebildligt exempel på att islam och demokrati kan förenas. Härtill tecknar Karlsson en rad hotbilder som rör de för Europa negativa konsekvenserna av ett uteblivet turkiskt medlemskap.

Ingmar Karlsson har helt rätt i att det råder ett ömsesidigt beroendeförhållande mellan Europa och Turkiet – betingat av historiska och geostrategiska faktorer. Med eller utan turkiskt medlemskap har EU ett centralt intresse av att stabilisera och utveckla områdena i unionens närområde, men det gäller inte bara ­Turkiet utan givetvis också Ryssland, Ukraina och Nordafrika.

Den avgörande frågan är huruvida en sådan strävan förutsätter att länderna i periferin upptas som fulla medlemmar i EU. Det ställer jag mig tvivlande till och Karlssons argument för ett turkiskt medlemskap har inte övertygat mig.

Visst är det riktigt att Turkiet har haft och har ett nära förhållande till Europa, men det Osmanska rikets kolonisering av sydöst­ra Europa gör lika lite dagens Turkiet till ett europeiskt land, som Storbritannien i kraft av sina forna kolonier blir till ett afrikanskt. Turkiets rötter ligger både geografiskt och historiskt utanför Europa. ”Europeiseringen” är naturligtvis ett positivt faktum, men inte heller detta gör Turkiet till ett europeiskt land, lika lite som Japans långa moderniseringssträvanden har gjort det till amerikanskt eller europeiskt. Modernisering och europeisering är faktiskt inte samma sak.

Viktigare i mina ögon är dock vilka effekter ett turkiskt medlemskap skulle få, både på unionen och på Turkiet. Jag menar att det är ett vitalt intresse att EU upprätthålls och utvecklas som en specifik europeisk gemenskap. Karlssons invändning att den federala tanken i dag bara är en önskedröm delar jag, men drar av detta inte slutsatsen att det är egalt med en fortsatt uttunning och försvagning av den inre sammanhållningen i unionen. Ingmar Karlsson framhäver risken för att Turkiet vänder Europa ryggen om medlemskapet uteblir och i stället närmar sig Centralasien och den arabiska världen. Han har sannolikt rätt i tesen att EU kommer att betala ett pris om Turkiet vägras fullt medlemskap. Europas ledare har drivit frågan in i en återvändsgränd, delvis under tryck från USA, och ett avvisande kommer säkert att skapa tillfälliga problem. Men argumentet att Turkiet i en sådan situation, med full tillgång till den europeiska marknaden, skulle självstympa sig genom att knyta an till stagnationen och konservatismen i sitt östra grannskap saknar helt trovärdighet.

Som jag ser det finns det två avgörande motiv för att neka Turkiet fullt medlemskap. För det första kommer det att försvaga unionen internt. Det kommer med stor sannolikhet att ytterligare stärka den nationalistiska och populistiska högern i unionens medlemsländer och polarisera frågan om religionens ställning i samhället. För det andra reser det ofrånkomligen frågan om det europeiska projektets grundval. Är unionen främst en politisk-rättslig gemenskap byggd på ömsesidigt erkända rättigheter, eller utgör den en sammanslutning som ytterst bygger på ett gemensamt historiskt förflutet: de judisk-kristna traditionerna, renässansen, reformationen och upplysningen? Tendensen i dag att bara framhäva det förra och förneka det senare hotar på sikt den inre samhörigheten i EU.

Unionen kan bara vara en rättsgemenskap i kraft av det gemensamma historiska arvet. Det utesluter inte vänskap och samarbete, men EU kan inte utsträckas obegränsat utan att förr eller senare drabbas av inre upplösning och kollaps.

Vare hur det vill på denna punkt, även den som inte delar Karlssons engagemang för turkiskt medlemskap har i ”Europa och turken” en guldgruva av kunskap och idéer som kastar ljus över frågan.