Inspirerad av gravhögar och fornfynd i Halland har Monika Häägg diktat en äventyrsberättelse från bronsåldern. Debuten ”Solbarnet” fick snabbt en uppföljare i ”Månguden” och sista delen ”Isvintern” kommer i sommar.

Från förhistorisk tid i Sverige för cirka 3 000 år sedan finns inga skriftliga vittnesbörd, inga kända gestalter. Detta ger författaren spelrum att mot bakgrunden av hällristningar och bronslurar fantisera fritt. Den kult av solgudinnan som hon beskriver är inte otänkbar, inte heller den motsättning mellan soldyrkare och måndyrkare som intrigen bygger på.

Med en flicka i centrum, ett solens barn med stora krafter, berättar Häägg en dramatisk historia med offerriter som ibland är skrämmande, med överraskningseffekter och magiska inslag som passar in i tiden.

Det är tolv år sedan jag senast fick en recensionsbok om svensk bronsålder och det är roligt med ett ämne som känns fräscht. Men i sin debutantiver att berätta allt hon tänkt ut har författaren inte ägnat nog tid åt språket. Trots att det är fritt från arkaismer känns det lite tungt. Men drömsekvenser från den minoiska kulturen på Kreta ger berättelsen en poetisk ton och jag ser fram mot att de båda miljöerna knyts ihop ännu mer.