På 1950-talet fanns det starka kulturcentrum i de svarta kåkstäderna i Sydafrika. 1950-talet var också det årtionde då apartheid utformades som politiskt och juridiskt system. 1960 började den unge dramatikern Athol Fugard skriva ner de anteckningar som skulle bli romanen Tsotsi. Tsotsi var beteckningen för de unga ligister, ofta brutala lönnmördare, som gjorde livet i kåkstäderna än outhärdligare för dem som bodde där. Då som nu och som överallt annars var det främst underklassen som drabbades av brottslighet. Allt annat är vänsteristiskt önsketänkande.
I en av de anteckningar som Athol Fugard gjorde om sitt work in progress läser vi följande:
”Ordningsföljd: (1) Mord på tåg. (2) Shebeen - ligabråk eller polis. (3) Husruin - spädbarn och minnet = ljus.”

Men Fugard slutförde inte sitt arbete om de unga ligisterna i en kåkstad. Han satsade på dramatiken. Han blev framgångsrik och glömde sin gamla roman. 1979 återfanns dock manuset och
motvilligt gick Fugard med på att låta en litteraturforskare, Stephen Gray, redigera texten. Gray strök en femtedel, året efter publicerades romanen, och ytterligare ett kvartssekel senare får Gavin Hoods filmatisering stora framgångar.

Anteckningen ovan anger romanens handlingsstruktur. Den sönderfaller i ett par distinkta delar, var och en med sina dramatiska höjdpunkter. Först ett mord, sedan en sekvens från ett ”shebeen”, alltså en lönnkrog för svarta, innan den unge brottslingen, kallad blott Tsotsi, finner försoning.
Så anknyter Fugard till romantikens bildningsroman. Tsotsi har förlorat sitt minne, sitt namn. Han är frikopplad från sina känslor, och han mördar utan skrupler, gärna med en cykeleker som sticks in genom ryggraden och upp mot hjärtat. Men en dag lämnar en okänd kvinna en kartong till honom. Den innehåller ett spädbarn. Då vaknar något inom Tsotsi. Barnet blir en symbol för den helighet och de sammanhang i livet som han så totalt avskurit sig från. Sakta återvänder minnena, Tsotsi
återfår både sitt namn och sitt liv.

Vad Athold Fugard betraktade som ofärdigt och opublicerbart är i långa stycken en läsvärd roman. Interiörerna från kåkstaden är pregnanta, och Fugard fångar fint brytningen mellan de unga gangsterna och de laglydiga svarta som drabbas av dem.

Men det finns också en besvärande sentimentalitet, eller semantisk överdeterminering, i texten. Gray strök en femtedel, men han borde kanske strukit än mer. En ganska typisk passage:
”Det var den som satte igång det, ensamheten, detta att vara den enda människan i hela världen, i en grå värld, för det mulnade på och det regnade hela dagen. En blöt, grå värld som luktade unket. Det var lukten av fuktigt papper; omkringblåst gulnat tidningspapper och blöta kartongbitar. Lukten av fuktigt papper som hädanefter alltid skulle försätta honom i en missmodig stämning.”
Den välvillige läsaren skulle kunna säga att Athol Fugard, eller Gray, för iakttagelsen och den sinnliga förnimmelsen ett steg vidare för varje ny mening. Men samtidigt
blir passagen tautologisk. Den ger inte en enda drabbande bestämning av den grundläggande belägenheten, alltså Tsotsis ensamhet.

Exemplen kunde mångfaldigas. Därför känner jag också viss mättnad en bit in i romanen. Det här är också en språklig dimension som försvinner i en filmatisering. Kanske var det värdefullaste med Grays bearbetning av de återfunna papperen att den slutligen resulterade i filmen.