Anna Fredriksson kallar sin debutroman för ”Sommarhuset”, för att ett sommarhus är scenen där hon låter sitt drama utspela sig. Som jag förstår henne vill hon också använda sig av sommarhusets idylliska associationer för att utmana dem med sin icke-idylliska berättelse.
Det paradoxala är litteraturens livsluft, men ingen lätt sak att hantera. En risk är att det blir självklarheter, läsaren vet att det mesta har minst två sidor. En annan att paradoxen blir skenbar, författaren har redan gjort ett ställningstagande som upphäver det flertydiga.
I berättelsen om Eva, och den arvstvist som bryter ut sedan hennes mor dött, finns en genomreflekterad och avvägd blick för relationer. Syskonkärlek som inte lever upp till namnet, lyckokärleken till ett barn. Den sorgsna kärleken efter en ofullkomlig förälders död. Sammantaget en insiktsfull beskrivning av livets paradoxer. Men det måste mer till för att det ska bli bra litteratur.
Romanen inleds med att Eva åker ut till det skärgårdshus där hon tillbringat så många dagar tillsammans med sin nu döda mamma. Hon börjar sortera bland moderns saker och kläder. Stryker fingrarna mot ett klänningstyg som påminner om midsommaraftnar och barndom. Väger ett par örhängen i handen. Men här någonstans föds hos mig en misstanke mot Eva. När hon borrar in ansiktet i sin döda mammas gamla bh:ar och baddräkter, känner hon då ingen ambivalens? En vuxen kvinna och hennes mammas… kroppslighet.
Så småningom korrigeras relationen till modern, dissonanser byggs in i berättelsen. Hur Eva och hennes båda yngre syskon vuxit upp med ett underskott av vuxen närvaro, hur ett konkurrensförhållande till sist tvingat fram en brytning syskonen emellan. Hur oförsonligheten gör mammans död dubbelt smärtsam.
Fredriksson är en etablerad manusförfattare, hon har kontroll över sin intrig och sitt persongalleri. Men när jag läser slår det mig hur svårt det är att skriva en samtidsroman, när samtiden hela tiden skriver oss på näsan. Det ger mig inte särskilt mycket att läsa om hur den eller den romanfiguren hänger ihop med respektive maträtt eller klädstil. Allt det där är sönderregistrerat, kartlagt intill varje tröttsam detalj i den uppsättning livsstilar, klasser och kön vi har tillgång till. Så småningom gör alla detaljerade beskrivningar av fullständigt välkända miljöer och känslor mig akut uttråkad. Jag vill ha något mer än kloka iakttagelser på korrekt romanprosa.
Någon gång blir jag också irriterad över sveket mot paradoxen. Den ambivalens jag hade önskat liknar mer en falsk ton, mellan den bedyrande kärleken till mamman och det på något sätt sarkastiska påpekandet av hennes många böcker, finkulturella smak och politiska intresse.
Men jag får förstås tårar i ögonen när det bränner till, när en naken sorg kommer i dagen mellan två övergivna systrar (det ska sägas att jag är en notorisk filmgråtare, oavsett filmens kvalitet).
Är det en trygg och välansad bok man vill ta med på semestern är ”Sommarhuset” ett bra alternativ. Med följer nämligen en garanti att inte bli ur gängorna.
