Den danske astronomen och vetenskapsmannen Tycho Brahe (1546-1601) höll i 30-årsåldern en serie föreläsningar på Köpenhamns universitet som lär ha imponerat så till den grad på kung Fredrik II att denne gav honom ön Ven i Öresund som livstidsförläning. Tycho Brahe levde och verkade på Ven 1576-1597, han utbildade astronomer och förverkligade vad han redan 1563 skrivit i en kommentar till den dåtida vetenskapen: ”Vad som behövs är ett långsiktigt projekt, ämnat att kartlägga stjärnhimlen, och utfört från ett och samma ställe under flera års tid.” Ven blev den platsen och Tycho Brahe lät uppföra slottet Uraniborg, i vilket han bosatte sig, samt det delvis underjordiska observatoriet Stjärneborg.
Allmän historieskrivning ger vid handen att Tycho Brahe var en brutal och tyrannisk härskare över bönderna på ön, vilka han plågade med hårda dagsverken och ohemula bestraffningar. Det är en historieskrivning som författaren Alexandra
Coelho Ahndoril inte vill ändra på i sin debutroman Stjärneborg.
Hennes ärende är ett annat. ”Stjärneborg” är ett psykologiskt porträtt av en man som både är ett offer för sin tid och uppvisar tidlösa och universella drag. Därtill är det en ganska modern beskrivning av en typisk manlig antihjälte. Att Tyge Brahe (Tycho är en latinisering av det danska namnet) skulle ha ägt den introspektiva förmåga som Alexandra Coelho Ahndoril tillskriver honom kanske inte övertygar mig helt, men porträttet har ändå blivit trovärdigt. Tyge visar i Ahndorils tappning upp hela det register av motsägelser som brukar karaktärisera antihjälten. Han är uppfylld av ett yttre projekt men är i sitt inre ett rö för känslor av förtvivlan och ångest över sitt beteende mot andra. I den yttre världen söker han upprätta ordning medan kaos härskar i hans inre. Detta tema finner jag ytterst konsekvent genomfört av författaren.
Det är alltså som roman, det vill säga litterär fantasi, man måste betrakta ”Stjärneborg” - även om
författaren är synnerligen väl påläst. Och hemligheten bakom det paradoxala i att en roman som måste anses vara ganska anakronistisk ändå fungerar, vilar i det rikt varierade språket, de stilistiska och konstnärligt fullödiga tempoväxlingarna.
En undergångsstämning präglar hela boken. Det är Tyge Brahes ”frilla” Kirsten (en ofrälse prästdotter) som initierar de dystra förutsägelserna. Enligt Kirsten kommer det danska hovet en dag att vända Tyge Brahe ryggen. Därmed kommer han att mista sin förläning, och Kirsten och de stackars barnen gå förlustiga det trygga liv som hon egentligen fruktar bara är ett tillfälligt lån.
Kirsten, som är något av olyckskorp i berättelsen, är samtidigt den gestalt som representerar godheten. När Tyge låtit piska bönderna är det hon som plåstrar om dem, men berättelsen vore ganska platt om inte Kirstens bevekelsegrunder för denna sin godhet ägde komplikationer. Är inte i själva verket hennes goda gärningar en följd av att hon vill sätta sig upp emot sin gudalike, tyranniske
make?
Även om Tyge Brahe under dessa år bistås flera exempel på den vetenskapliga världens uppskattning av hans bedrifter, får Kirsten så småningom rätt i sina förutsägelser. Men det tillhör bokens styrka att jag läser med så stort intresse trots att jag på sätt och vis redan från början sitter med facit i hand. Det sista Tycho Brahe lär ha sagt är: ”Må jag ej synas hava levat förgäves”.
Det är en sentens som Alexandra Coelho Ahndoril tagit fasta på - rädslan för att bli bortglömd utgör i det närmaste ett stående epitet i romanen. Att författaren så grips av sitt ämne att hon slutligen leder undergångsstämningarna i bevis genom att avsluta med orden: ”Sju år efter hans död uppfanns den första kikaren som kom att göra hans världssystem, alla hans instrument och observationer för evigt föråldrade”, kanske var av nöden litterärt sett, men historiskt betraktat är det fel. Tvärtom kom all efterföljande stjärnforskning ha nytta inte bara av Brahes instrument, varav ett av dem var urtypen för ett instrument
som används inom modern astronomi, men också av hans iakttagelser, hans stjärnkatalog. Men det är en annan historia.
