Lars Ardelius långa författarskap nådde en sorts zenit de sista tio åren – kvantitativt och kvalitativt. Särskilt i novellerna övertygade Ardelius med en lätt skalkaktig realism och originell kombination av elegans och fasthet, och särskilt lyckade syns mig ett par volymer med dokumentära fantasier om litterära berömdheter: ”I vitögat” (2007) och ”Privata liv” (2009). I den senare samlingen finns bland annat en alldeles glimrande text som låter kemisten Jacob Berzelius möta den åldrande Goethe.

Det som kom att bli Ardelius sista bok – han gick bort i somras – är tyvärr något helt annat, vilket på intet vis kastar en skugga över de många utmärkta böckerna, från debuten 1958 och framåt.

”Hippie blues”, som romanen heter, håller inte måttet, inte på något plan. Också i Ardelius bästa alster kan man reta sig på en viss pladdrighet, liksom på det ymniga bruket av presens particip och frågetecken. Dessa svagheter är starkt uppförstorade i den sista romanen, och till den grad att det ibland är svårt att tro att det är Ardelius själv som ligger bakom. Fabulerandet om den 21-åriga Nina som på sensommaren 1973 lämnar hemmet i Skåne för att resa över halva jordklotet, med kortare eller längre stopp i Köpenhamn, Lyon, Cadiz, Tanzania och Nya Zeeland, är ibland så osorterat att man får intrycket av ett slags stafettberättelse med minst tre inblandade upphovsmakare, varav en mycket ung.

Berättelsens hjältinna är långt ifrån det enda problemet men kanske det största, eftersom hennes närvaro är så total. I sitt vacklande mellan bejakande och försiktighet, mellan att vara rebell på rymmen och borgerlig familjeflicka som ständigt refererar till pappa (som är framgångsrik fågelforskare) är Nina möjligen en trovärdig 21-åring, även om hennes kavata framtoning snarare känns som ett barns.

Trovärdig är nu inte detsamma som litterärt intressant. Möjligen är även Ardelius bild av det tidiga 70-talet med dess hippiekultur och relativa öppenhet mot världen och nya sociala livsformer så att säga historiskt sannolik. Ett av romanens stora teman – frågan om trygghet kontra frihet betraktad genom en brytningstid och en individs utveckling – återfinns förvisso hos flera av Ardelius föregångare: Stendhal, Zola, Thomas Mann.

Det hjälper nu föga. Romanen som sådan, som ett förlopp av spelplatser och meningsutbyten, skevar från första början, och det blir bara värre ju längre den pågår. Jag vill gärna tro att Ardelius, om han haft mer tid på sig eller kanske fått lite mer redaktionell feedback, hade lämnat alltsammans i skrivbordslådan för utkast.