I en bokflod som bara rinner på allt stridare måste man hitta på nya knep för att synas. Emma Ångströms debutroman Och allt är förvridet har förhandsnämnts som ”den första twitterromanen”. Vilket är en sanning med modifikation, för romanen i sig har inget med Twitter att göra. Hon har däremot gett huvudpersonerna i sin roman varsitt Twitterkonto, där man kan ta del av deras vardag. Har man läst romanen är det kanske lite intressant, har man inte det framstår det hela bara som den klena information som utgör en stor del av Twitter; små vardagliga detaljer ur andras liv som av någon anledning tycks utöva en oerhörd lockelse på oss.

I Eriks och Minas fall är posterna fulla av inköp, hälsotillstånd, vad man åt till middag, fester samt en och annan stilla fundering i natten. Det är fragment av två ganska ytliga nutidsmänniskor vi möter. En viss fördjupning får man när man läser romanen.

Erik är en ung, nybliven jurist som just har blivit dumpad av sin flickvän Mina. Hon har lämnat honom för hans lyckade arbetskamrat Rickard, och Erik ägnar nu större delen av sin fritid åt att sitta utanför fönstret till deras före detta gemensamma lägenhet och registrera detaljer ur Minas och Rickards gemensamma liv. Erik blir mer och mer besatt, hela hans jag demonteras sakta men säkert. Han förlorar sitt jobb och sina vänner, försöker dejta en ny tjej men hans besatthet av exet gör att han behandlar den nya flickvännen illa på gränsen till brutalt.

Historien är berättad i jagform utifrån Eriks perspektiv, och Emma Ångström lyckas ofta skickligt med att förskjuta perspektiven allteftersom berättelsen fortskrider. Läsarens eventuella sympatier för den försmådde försvinner i takt med att han visar mer och mer obehagliga sidor av sig själv.

Efter ett tag förstår vi dessutom att det inte går att lita på Eriks version av berättelsen; vad har egentligen ägt rum av det han beskriver och vad är rena vanföreställningar? Rastlös irrar han omkring bland barerna i Stockholms innerstad och förlorar mer och mer kontakten med både sig själv och omgivningen.

Som en skildring av destruktiva mekanismer och hämndbegär har ”Och allt är förvridet” definitivt sina poänger även om historien inte är särskilt originell. Men berättelsen trampar vatten i vissa partier, med omtagningar och upprepningar. Historien är inte helt trovärdig, vilket är en nödvändighet för att man skall ta den här typen av berättelse till sig.

Dessutom innehåller boken flera irriterande inkonsekvenser. Varför ser Erik till exempel Mina i vardagsrummet när hon i samma mening sitter vid köksbordet? Man kan naturligtvis ha köksbordet i vardagsrummet, men då vore det väl inte ett köksbord? Kanske skulle jag reta mig mindre på redaktörsmissarna om romanen förmådde att engagera till hundra procent. Det gör den tyvärr inte.