Taggtråd, lera, stålsplitter, senapsgas, granatkrevader. Vi känner igen ingredienserna till förs­ta världskrigets skyttegravsinferno från otaliga skildringar – om så i diktens, romanens, dagbokens eller historieskrivningens form. Lotta Lotass ställer in sig i ledet med Den röda himlen, en drygt hundrasidig, mycket realistisk hallucination som befinner sig både mitt i slakten och i ett frenetiskt, till synes oordnat minne av den. Roman heter det på försättsbladet, men man kunde kalla det mycket annat. Liksom i fjolårets lotassare, ”Den vita jorden”, är texten opaginerad, orden väller fram i en enda utdrivning, ett på en gång mångförgrenat och repetitivt kartläggande presens som dock aldrig, förstås, når någon kartans överblick. Berättandet växlar mellan första och tredje person, men allt som oftast är där ingen person alls, bara svärmar av förvirrat liv.

Det är omöjligt att inte imponeras av Lotta Lotass, en av sin generations tveklöst största begåvningar, hennes näsa för litterärt givande ämnen och hennes förmåga att ta sig an dessa med lika delar visionär och påläst intensitet, med ett lika vasst som lyriskt språk. Det brukar dock bli ett par vändor för mycket i hennes magnifika projekt, för många gnistrande, nästan sterila formuleringar. ”Den röda himlen” är såtillvida mer samlad, hela tiden fokuserad inåt samma mörka vansinniga virvel, i fåfäng strävan visserligen, då allt är obegripligt och lösryckt i detta icke-förlopp.

Men det är det deskriptiva nötandet av det just nu och just här befintliga som imponerar: ”…de vida fälten fylls av smutsiga, formlösa, grå gestalter vilka trevar, krafsar, sliter i dess lera; och de döda vilar i leran på fälten, och lerans grimaser – huvuden upp ur den tunga leran, ovanför lerhavets yta – deras munnar slutna omkring deras fingrar avbitna av smärta – vilar, döda uppkastade och åter begravda, åter uppkastade ur den söndertrasade, skärvade, brustna jorden och åter begravda…”

Hur hypnotiska och fulla av närvaro dessa passager än kan vara, glider texten ibland över i en monoton ström liksom utan genklang. Det blir språkmaskin av det hela. Kanske beror det på just att relativt mycket ändå känns igen. De liggande, förvridna byltena, sandsäckarna, iskylan, skräcken, explosionerna, stanken. Texten ställer förvisso krav på läsarens koncentrationsförmåga att insupa varje detalj, varje liten förflyttning; man måste i någon mening själv göra plötsliga framryckningar, hukanden, kravlanden. Det vimlar av försök att ge slagfältet rumslig kontur, genom bestämningar som gropar, gömslen, hålor, visten, branter, veck, diken, linjer, men hur hänger det ihop? Det hänger inte ihop. Allt försiggår bortom gränser och militära strategier, utan namn och fattbar riktning, i en enda meningslös koncentrisk kramp av helvetiska oljud och syner, utan slut, utan nåd. Männi­skor är bara siluetter, skuggor, skrik, fläckar av ansikten.

Det är givetvis en poäng med denna med sig själv famlande, mardrömslikt bråkande tomhet. Kriget kan inte skildras, eller bara så här. Orsakerna får man söka på annat håll, i politiken, ekonomin, nationalismen, vapenindustrin. Lotass ger en trovärdig och skakande fiktiv version in­ifrån kriget, där det är som mest absurt och samtidigt som mest reellt. Det är inte hennes mest originella bok men den måste läsas. Helst i några få svep.