Var går gränsen mellan det djupt gripande och det kväljande banala? Eller mellan det roliga upptåget och det enerverande tricksandet? Redan i sin första roman vinglade Jonathan Safran Foer fram längs dessa båda skiljelinjer och drattade från och till över på fel sida om strecket.

Hälften av ”Allting är upplyst” är en underbar och härligt originell skildring av hur romanfiguren Jonathan Safran Foer reser genom Ukraina med en Amerikadyrkande ung guide vars hemsnickrade och halsbrytande engelska bär hela romanen. Den andra hälften består av den fiktive Foers romantiserade berättelser om de judiska förfädernas liv i den lilla ukrainska by som är målet för resan, historier kryddade av tokcharmig magisk realism och översockrad sagoton.

Jonathan Safran Foers nya roman, Extremt högt & otroligt nära (suveränt översatt av Hans-Jacob Nilsson) lider lite av samma sorts problem som debuten. Han älskar språkliga och formmässiga fyrverkerier och romanen är en hejdlöst kreativ och ambitiös skapelse, fylld av glad energi och högljudd påhittighet.

Men här finns också en sentimental och romantisk sida, där författaren vill komma nära och vara känslig och klok. Han har en olycklig tendens att liksom lägga huvudet på sned och le gulligt mot läsaren, och delar obekymrat med sig av förment visa sentenser som ”Man kan inte skydda sig från sorg utan att skydda sig från lycka”. Resultatet blir att man som läsare ständigt kastas mellan genuint engagemang och beundran å ena sidan och ett lätt illamående å den andra.

Berättaren i ”Extremt högt & otroligt nära” är nioårige Oskar Schell. Oskar har förlorat sin pappa, som den elfte september 2001 befann sig högst upp i World Trade Center. Att berättelsen vävts just kring elfte september känns mest som en sorts efterkonstruktion. Händelsen finns där i bakgrunden men den ges ingen betydelse, verkar mest ha klistrats dit - kanske mest för att den inträffade precis när Foer redan börjat skriva på sin roman.

Att använda barn som jagberättare kan vara ett vanskligt företag. Men Foer undviker de vanligaste fällorna genom att helt sonika överdriva Oskar bortom all trovärdighet. Han är så lillgammal, överintelligent och nördig att man bara baxnar - och accepterar honom som är han.

Oskar är frankofil, tamburinspelare, amatörjuvelerare, fjärilssamlare och vegan (bland mycket annat), han skriver brev till Stephen Hawking, citerar Shakespeare och tänker oupphörligen ut underliga uppfinningar och teorier. Men framförallt sörjer han. De flesta av hans påhitt är i själva verket desperata försök att besvärja döden - även om Foer gör honom så rolig och gullig och egendomlig att det bitvis är svårt att få syn på hur ledsen han egentligen är, trots att han hela tiden tillfogar sig själv blåmärken och går med ”blytunga skor”.

I pappans garderob hittar Oskar ett gömt kuvert. Det innehåller en nyckel och på utsidan har någon präntat namnet ”Black”. Oskar tar det som en ledtråd och ger sig ut i New York för att söka upp alla som heter Black, i hopp om att hitta låset där nyckeln passar. Efter en tid får han hjälp av grannen, en ålderstigen före detta krigskorrespondent.

Märkligt nog tar alla Blacks snällt emot honom och han får möta alla möjliga sortsers människor och livsöden.
Det skulle vara ganska lätt att avfärda Foers historia som bara ännu en variant av den gamla tanken om hur det är resan som är själva målet. Men Oskars färd är för det mesta faktiskt både underhållande och gripande, mycket tack vare hans naiva och ändå paradoxalt genomskådande blick på allt som händer honom.

Men precis som i ”Allt är upplyst” vill Foer också berätta en parallell historia, som även denna gång har sina rötter i andra världskriget. Den handlar om Oskars farmor och farfar, som överlever bombningarna i Dresden och startar ett nytt liv i New York. Deras historia berättas i form av brev (ett grepp som också används i debutromanen).

Farfaderns mångordiga men aldrig avsända
brev är ställda till den son han aldrig träffade, eftersom han lämnade familjen redan innan sonen föddes. Nu har han återvänt. Han har tappat förmågan att tala och kan bara kommunicera med skrivna lappar - vars korta, lakoniska meddelanden återges på i övrigt helt tomma sidor.

Farmor har i stället problem med synen. (Den hjälpsamma grannen är för övrigt döv, och Foer vill säkert säga något allegoriskt med triaden stum, blind och döv, frågan är bara vad.) Hennes epistlar är ställda direkt till Oskar, och är fyllda av korthuggna, poetiskt laddade utgjutelser om livet hemma i Tyskland, förhållandet till den förlupne maken, kärlekens väsen och sorgens mysterium.

Alla paralleller mellan de olika berättelseskikten till trots känns kapitlen med farföräldrarnas texter ofta både överflödiga och överromantiserade. Det gäller även alla de fotografier som Foer stoppat in i texten, bilder på handtag, lås, händer, fåglar, elefantögon etcetera. De blir sällan mer än tomma illustrationer och tillför ingenting utom att de låter läsaren bläddra sig lite snabbare fram genom boken. Serien med bilder som avslutar romanen utgör dock ett undantag. Den visar en människa som faller från ett av tvillingtornen - men hon faller baklänges, uppåt. En osmaklig gimmick, kan tyckas.

Men jag väljer att se den, precis som hela romanen, som ett trotsigt uttryck för tron på att konsten och fantasin ännu förmår göra allting möjligt.