Av Kant här några ord, som jag vet att Carl-Henning Wijkmark sätter högt: ”Allting har ett pris, bara människan har ett värde”. I essäsamlingen ”Litteratur och människovärde” från 1988 undersöker eller snarare åskådliggör Wijkmark vad som blivit av denna insikt, eller maxim, i dagens samhälle – ett samhälle som ersatt de kristna och humanistiska värdeskalorna med en ekonomisk värdeskala. Den bittra slutsatsen är att människan är raderad från maximen, och att blott priset har ett värde.

Denna slutsats går som ett mollackord i Wijkmarks nya roman, Stundande natten. Den handlar om en man, en gammal skådespelare vid namn Hasse, som ligger nerbäddad i den svenska terminalvården, eller rättare sagt, den består av hans ömsom klara, ömsom sönderfallande tankar. Jag har slagits med vettvillingar, balanserat på hustak och en gång stod jag så nära ett skott att jag fick flisor i ansiktet, men aldrig har jag varit så nära döden som förnimmelse, så nära den att jag känt en kall, syrlig och stillastående lukt fläkta emot mig, som under läsningen av den här boken.

Ändå är den inte skrämmande, snarare trösterik, då den verkar avdramatiserande. Döden är ju trots allt inte någonting att vara rädd för, såvida man inte tror på oändliga helveteshalster. Har man ingen tro i religiös bemärkelse är döden ett ingenting och en återgång, den naturligaste sak i världen, det behöver knappast påtalas. Jag njuter storligen av Wijkmarks behärskade stil, hans osvikliga intellektuella synskärpa, hur han in i det sista, om man får säga så, omges av fritänkarens fluorescens. Samhällets moraliska svek, dödshjälp, självmord, medicinsk etik; allt dryftas här med djup och skärpa.

Till en början delar Hasse sal med tre andra män: det är den gamle lodisen Harry och spelaren Börje, och bakom ett skynke ligger den mystiske Monte, som de kal­2lar den man som in i det sista förblir osynlig. Endast en gång yttrar han sig, det är när de andra männen diskuterar en term som de hört under en cricketmatch på tv: ”Gordon Hart forty-nine, not out!” Kan det möjligen betyda att spelaren Hart inte blev bränd? Svaret låter inte vänta på sig, det kommer från det gröna tältet, med indisk accent: ”Hart still batting to-morrow.” Och visst slår hans hjärta också nästa dag, men kort därefter rullas han bort.

Det stora glädjeämnet för Hasse och hans två kamrater är systrarna Birgit och Angela; den ena är moderlig och den andra begärlig av andra skäl – den erotiska driften är det sista som dör. Det är inte bara den kvinnliga omvårdnaden som värmer de döende männen, det är också morfinet, som löser upp dagarna, gör dvala av dem. Annars försöker Hasse förbereda sig för sitt möte med döden genom att läsa; en bibliotekarie kommer med böcker om döden, det är ett sätt att göra sin egen död liten, att inordna den i en massa och en samlad kunskap.

Ibland tittar läkaren Möller in, allmänt avskydd; han tittar hellre på sin laptop än i patienternas ögon, det är uppenbart att de döende redan förlorat sitt människo­värde för honom, och samhällets besparingsiver, själva det ekonomiska postulatet, får anta lemurens gestalt; en otäck storögd figur i skinnjacka som då och då visar sig i dörröppningen, och betraktar salen, som utrymme, inte människorna som ligger där. På en dörr i korridoren sitter två skyltar, som utgör en tankeväckande kombination, på den övre står Nödutgång och på den undre Endast personal, men när Hasse skämtar om saken får han veta att patienterna självklart är de som räddas först vid en eldsvåda. Där ute i korridoren skrider också en tysk tanatolog, en dödsforskare, förbi, med det kliniskt klingande namnet Wodarz.

Emellanåt träder den hisklighet fram, som evigheten inrymmer, och berättaren bryter mot Thomas Manns bud, att för kärlekens och godhetens skull inte ge döden makt över sina tankar. Men han förmår ständigt reglera sig själv, komma till sans.

Någon sentimentalitet har författaren här inte avlägsnat av det enkla skälet att han naturligen är främmande för begreppet. Så fort en känsla tar form analyserar han och sorterar den. Skådespelaren är en utpräglat rationell människa, och när han inte är rationell finner han genast en rationell förklaring till att förnuftet sviker honom, hans hjärna håller ju trots allt på att dö. Minnen, fragment, fraser, känsloskärv, allt flyter det upp i honom såsom vrakdelar. Wijkmark skildrar den sönderfallande processen med sådan precision och saklig tillförlitlighet att boken tycks författad bortom döden, det är förstås kusligt.