Omslagets till Louise Halvardssons debutbok Punkindustriell hårdrockare med attityd har ett särskilt sug. Dess svärta, dess frånvaro av ungdomsbokens ansiktsbild, armbandens mångfald, den häftigt lysande texten ”Hultsfred” på ett av banden liksom nitarna på ett annat tycks vädja till läsaren om förståelse. Alltmedan man läser inser man hur väl bilden speglar Amandas gymnasieår i Nässjö.

Ja, i bildens framställda händer med de mjukt sammanslingrade fingrarna med svartmålade naglar fångas inte bara Amanda utan också hennes kompis rakbladssargade underarmar. Omslagets lena och blanka sammetssvärta fångar in och reflekterar flickornas liksom berättelsens dubbelhet, den softa romantiska drömlängtan om innerlig gemenskap bakom fucking coola fasader. Detta kongeniala omslag är gjort av Ida Branzell Rosén.

Louise Halvardsson har valt att skildra sin Amanda genom tre olika typer av texter – en pågående jagberättelse, brev och minnes­fragment. Den pågående berättelsens ligger tätt, tätt inpå Amandas hud. Hennes upplevelser blir stundtals väl påträngande i sin nakna och omogna skildring av råsupande och meningslöst sex. Att det är smärtsamt att vara Amanda även om hon inte skär sina armar är mer än uppenbart. Hon går på riktiga nitar i sin barnsliga längtan efter upplevelse. Breven till den äldre och erfarna väninnan Kim, som fungerar som förebild, ikon och fadder, skapar en behövlig reflektion. Och de fragmentariska korttexterna kallade Hål – satta med kursiv är tillbakablickande men också de ett försök till självförståelse. För läsaren fungerar de som just förklaringar.

”Punkindustriell hårdrockare med attityd” framkallar en känsla av att vara självupplevd och det är dess styrka. Skildringen av grovhångel, råsupande, tomt hängande på pizzerior, klubbar och spytrista partyn får sitt värde genom att man upplever en autenticitet som gör att man grips av tristessen. Det känns till sist bra och riktigt att Amanda och hennes kompisar faktiskt tar studenten och det är helt berättelse­konsekvent att även student­firandet urartar.

Även om jag upplever att Amanda kanske varken är så värst mycket till punkare och hårdrockare eller har så värst mycket attityd tycker jag att titeln speglar något väsentligt. Längtan efter att vara något annat än en tjejgymnasist i Nässjö. Annars är det alldeles speciella med Louise Halvardssons debutroman att den sätter Nässjö på den ungdomslitterära kartan.

Nominerade till Slangbellan är även Åsa Anderberg Strollos Bryta om liksom Peter Barlachs Inte bara tennis. Priset är 30000 kronor och ett diplom.