Michael Cunningham (född 1952) är författare och universitetslärare i New York. Han har tilldelats en rad litterära utmärkelser, däribland Pulitzerpriset och PEN/Faulkner Award för ”Timmarna” 1998.
Prosa
Det har blivit mode med konstnärliga kameleonter. Filmare som Michael Winterbottom och Todd Haines, författare som Joyce Carol Oates beröms för sina pastischer och stilimitationer, för förmågan att flyhänt kunna använda helt olika stilar i olika verk, i stället för att odla en egenart, eller långsamt låta sina verk växa fram i en mognadsprocess. Att ständigt byta skepnad är en kvalitet i sig, på den kulturella scenen gäller det att aldrig stanna för länge i ett och samma tilltal. Man kunde säga att det handlar om kulturlivets parallell till Gör om mig! i tv:s soffprogram: att glömma den man var till förmån för fantasin om den man skulle vilja vara, en dröm om frihet.
När blir stilbytena en genuin akt av uppfinningsrikedom och när stannar de i effektsökeri, den tomma gesten? Jag grunnar på frågan inför Michael Cunninghams nya roman Märkliga dagar. Den kombinerar på ett ganska besvärande sätt
det autentiska med det efterapade. Det blir inte lättare för att imitation och efterapning är en röd tråd i boken.
Egentligen är den tre kortromaner i en, tre berättelser som alla utspelas i New York, i dåtid, nutid och framtid, och skrivna i tre olika stilar. Greppet känns igen från Cunninghams förra roman ”Timmarna”, där man kunde följa tre kvinnoöden från olika tider, med Virginia Woolfs roman ”Mrs Dalloway” som knutpunkt. Redan där berättade Cunningham i olika stilar; han visade sin uppdrivna känsla för pastischen - litteraturens maskerad.
Den använder han också i ”Märkliga dagar” som i tur och ordning är spökhistoria, polisroman och science fiction. Och också här står ett litterärt verk i centrum: Walt Whitmans ”Leaves of grass”, den extatiska hyllningen till sinnesnjutning, mänsklig gemenskap och det nya Amerika, en av alla tiders mest inflytelserika diktsamlingar.
I den första och bästa berättelsen, ”Inne i maskinen”, slukar den vanskapte tolvåringen Lucas Whitmans bok i sin säng om kvällarna,
som den i stort sett enda föda han har i sitt miserabla liv med två sjuka föräldrar i ett kyffe i nedre Manhattans arbetarslum. Lucas bror Simon har just dött i en fabriksolycka, Lucas får höra hur hans maskin åt upp honom. Nu tar Lucas broderns plats vid maskinen, mer eller mindre förutbestämd att bli dess offer också han. Men snart börjar Lucas tro att Simon fortfarande lever, fast nu inne i maskinen. Den är besjälad, i likhet med alla döda ting, det har Whitman lärt honom. På samma gång börjar Lucas mor, som aldrig läst Whitman, höra Simons röst inne i familjens speldosa.
”Inne i maskinen” är en spökhistoria à la Hawthorne eller Henry James, författad på glasklar och mycket vacker prosa. Skickligt återges den av Rebecca Alsberg som också översatt Whitmandikterna.
Berättelsen är en hyllning till poesins kraft, fast rätt tvetydig - Lucas är också han en liten maskin som äter upp någon, Whitman och hans dikt. Underligt mekaniskt upprepar han diktrader i tid och otid, till omgivningens häpnad och
irritation.
Det finns på så vis en komisk sida hos berättelsen som annars är den mest hjärtskärande historia Cunningham någonsin skrivit. ”Inne i maskinen” är så fylld av ensamhet och hopplöshet att den nästan blir outhärdlig. Det som räddar den från att bli sentimental - en amerikansk variant av Andersens ”Flickan med svavelstickorna” - är Lucas totala brist på självömkan. Han har en underlig tåga som visserligen inte räddar honom, men som gör honom till en liten Whitman i sig själv, en ”bejakare av allt som finns”, nyfiken på den lilla flik av världen som livet låter honom möta. Den lille Lucas är Cunninghams mest minnesvärda romangestalt.
I den andra berättelsen, ”Barnakorståget”, är perspektivet ett annat. I New York spränger unga pojkar sig själva i luften tillsammans med någon helt vanlig människa på gatan, självmordsbombare med okänt uppsåt. Cat, en svart, kvinnlig kriminalpsykolog, får mystiska samtal från en av pojkarna, han talar med citat från Whitman om det nya livet som ska födas när
människor dör och blir ett med gräset.
Om Lucas överlever (ett tag) med hjälp av Whitman, så dödar pojkarna i ”Barnkorståget” i hans namn. Så småningom lyckas Cat spåra den apokalyptiska sekt som härjar i ett vettskrämt New York - tiden är någon gång efter 11 september 2001 - och missförstånden och manipulationen som ligger bakom.
Men berättelsen övertygar inte; det vardagligt nonchalanta tonfallet i den, med sin blandning av cynismer och empati gör den till något som alltför mycket snuddar vid manuset till en polisdeckare - är den helt enkelt skriven för att kunna filmatiseras?
Det blir i så fall svårare med bokens sista berättelse, ”Lika vackert”. Här har Cunningham låtit sin fantasi kasta loss rejält, vi befinner oss i Old New York, en förfallen stad 150 år framåt i tiden, förvandlad till en jättelik temapark för turister från hela världen, som kommer för att delta i bisarra rollspel i form av iscensatta rån och sexuella övergrepp. Dessa utförs av Aktörerna, som i själva verket är konstgjorda
människor. Stadens grovjobb, barnpassning, renhållning och annat slavgöra, utförs av Nadianerna, en sorts gröna ödlor invandrade från planeten Nadia som jorden tidigare erövrat. Det hela blir en blandning av filmerna ”Flykten från New York” och ”Bladerunner”, men faktiskt både kusligt och lyckat.
Och kärlekshistorien mellan nadianen Catareen och aktören Simon äger rum i vemodets tecken - som vanligt Cunninghams bästa tonläge - men också i den Stora Ensamhetens. När historien om ensamheten som motiv i den amerikanska romanen (och i det amerikanska samhället) ska skrivas kommer Cunninghams romaner sannolikt att vara ett av de centrala författarskapen att studera. Men jag tror inte att det blir den kameleontskimrande ”Märkliga dagar” man då kommer att framhålla - trots mästerverket ”Inne i maskinen” - utan den mer lågmälda romanen ”Ett hem vid världens ände” från 1990. Den är fortfarande hans bästa roman.
