Den mediala hysterin kring Stieg Larsson och utgivningen av Luftslottet som sprängdes, sista delen i hans postuma deckartrilogi, kan knappast ha undgått någon. Att Larssons böcker förtjänar uppmärksamhet är givet. De har oväntat och på kort tid visat att hoppet inte är ute för den svenska kriminalromanen. Trots en skenande utgivning av förutsägbara och föga märkvärdiga alster, så finns det utrymme för förnyelse och för deckare som både kan beröra och underhålla.

Men hajpen kring Larsson säger också något om tillståndet i en litterär offentlighet som blir alltmer präglad av kommersialisering, fiktionalisering och medialisering. Det gäller att skapa maximal uppmärksamhet och vägen dit går via upplösningen av en rad centrala gränser. Författarens plötsliga död och efterspelet i form av arvstvister med mera har löpt som en parallell story i medierna. Gränsen mellan privat och offentligt suddas ut samtidigt som trafiken mellan olika medier och genrer intensifieras. Och här ligger en av nycklarna till framgång på dagens bokmarknad.

Dessa mekanismer återspeglas och tematiseras också i Larssons romaner. Huvudpersonen Mikael Blomkvist ägnar sig åt undersökande och samhällskritisk journalistik, liksom sin författare. Läsaren inbjuds med en gång till att göra självbiografiska kopplingar. Larsson gillar också att kasta in verkliga personer i handlingen. I förra romanen, ”Flickan som lekte med elden” dök kändisboxaren Paolo Roberto således upp som en räddande ängel mot slutet. I den nya romanen förekommer bland andra Thorbjörn Fälldin och Kurdo Baksi som romanfigurer.

Viktigare är kanske att Larsson med sin trilogi skapat en textväv som in i minsta fiber är genomsyrad av den medialiserade samtidens logik. Hjältinnan Lisbeth Salander ger genom sina exceptionella talanger som hacker författaren en ursäkt, eller möjlighet, att tilldela datateknologin och internet snudd på huvudrollen i en deckare.

Kommunikationen i Larssons fiktiva universum är hela tiden iögonenfallande medierad och indirekt. Man mejlar, chattar, programmerar, scannar, buggar, fotograferar, ordbehandlar och pratar i mobiltelefoner. Om kommunikation någon gång sker med rösten, ansikte mot ansikte, kan vi vara säkra på att dialogen snart avbryts av någon av de allestädes närvarande medieteknologierna. Denna, relativt ouppmärksammade, formella sida av Larssons texter är nog så intressant som handlingen, vill jag hävda.

Och handlingen i ”Luftslottet som sprängdes” torde väl också redan vara känd för de flesta. Den tar vid direkt där förra romanen slutade och arbetar sig på slingrande vägar fram mot en upprättelse för Lisbeth Salander, som ända från tolvårsåldern utsatts för systematiska rättsövergrepp. Att hon varit offer för en konspiration med förgreningar högt upp i samhällets maktapparat är närmast ett understatement. Tankarna leds osökt till Leif GW Perssons osminkade skildringar av liknande fenomen. Men korruptionen och rättsrötan går i Larssons trilogi hand i hand med ett ständigt återkommande våld mot kvinnor. Den fräna kritiken mot dessa övergrepp är en av romanseriens stora kvaliteter.

Larssons romantrilogi överträffar det mesta inom genrens svenska variant i dag. Särskilt förtjust har jag varit i hans respektlösa lekfullhet. Vissa drag i deckargenren blåses upp och överdrivs intill parodins gräns, men kärleken till denna slitstarka formel lyser hela tiden igenom.

Den nya, och sista, romanen är på över 700 sidor. Det är inte många som klarar att göra varenda en av dem till underhållande läsning. Larsson lyckas. Det är en stor bedrift och en av förklaringarna till böckernas osannolika framgångar. Det är inte Larssons fel att denna kvalitet också är helt i samklang med ett av bokmarknadens starkaste nuvarande påbud: allt som andas ”tråkig”, ”allvarlig” och medialt icke exploaterbar läsning måste bort. Bredden och kvaliteten i den svenska prosautgivningen talar dock för att många väljer att inte hörsamma påbudet. Det finns med andra ord hopp. Och med tanke på Stieg Larssons imponerande insats gäller detta som sagt även deckargenren.