Giljotin. På bilden en kopia av den giljotin som användes i Stockholm för första och sista gången 1910.
Nej, dra mig baklänges på en lång stång! I pressutskicket för Bonniers Uppslagsbok, en minst sagt diger och lätt otymplig lunta på 1143 sidor, hävdas det att ”allmänbildning är trendigt” och för att ”bevisa” detta påstående har man engagerat ett sådant där konstigt ”undersöknings- och trendanalysföretag” United Minds, som via sin ”trendanalytiker” Marie Söderqvist hävdar:
”Allmänbildning har inte alltid varit lika trendigt och statusfyllt som just nu. Det är mycket intressant att se att allmänbildningens status har gått om alla materiella värden i ranking.”
Åhå. För att ytterligare ”bevisa” detta får jag en folder med konstiga staplar som visar hur kunskapstörstande svenskarna plötsligt har blivit. Sedan när då? Kunskap är alltså bättre ”rankade” än materiella värden! Detta i en tid när varenda tidning och snart sagt vartenda tv-program fylls av reportage om shopping, om märkesvaror och lyx intill det oändliga. Vilka kan månne dessa kunskapstörstande vara, som enligt rapporten anser att ”att vara allmänbildad är att kunna lite om många ämnen”. Shit, säger jag som dagens ungdomar.
Själv kan jag mycket om allt, i en tid när ytligheten är dagens norm. Rätta mig om jag har fel, men är inte en trend något tillfälligt, något övergående? Så om allmänbildning inte är en ”trend” nästa år, är man då hopplöst passé om man hävdar att man är före detta trendriktigt allmänbildad? Är inte bildning något som man erövrar och bär med sig genom hela livet?
Jag är uppväxt med uppslagsböcker, som jag i tidiga år läste från pärm till pärm. Jag äger självfallet Nordisk Familjeboks klassiska ”Uggla” (1904–1925, lägg märke till hur lång tid det tog att färdigställa verket) i vackra band. Det mesta som står där står sig än i dag, även om det finns personer och företeelser som numera är glömda. Men, som vi strax skall se, det är en av poängerna.
Det skulle glädja mig ofantligt om påståendet om bildningens trendighet är sant, i den folkbildarvärld av arbetare där jag växte upp var bildning ingen trend, utan en nödvändighet. ”Vi är inte skit!” som Göran Sonnevi minnesvärt skrev. ”Kunskap är makt”, var arbetarrörelsens devis, om än en av många.
Jag hoppas verkligen att alla bildningens trendnissar köper den här boken, även om jag tvivlar. I dag är nätet en enorm uppslagsbok, dit framför allt ungdomar vänder sig – och även jag. Dock kan jag inte hålla mig ifrån det gamla hederliga bläddrandet. Så sent som på 70-talet, när jag läste litteraturvetenskap, undervisade sedermera professorn Kerstin Dahlbäck i bibliotekskunskap, i vilken ingick undervisning i hur man använde lexikon.
Hur är då detta uppslagsverk? Inte alls dåligt, det vill jag understryka, även om det kanske för mycket liknar ”Nationalhojen”, som jag tycker är sisådär: för mycket formgivning, för många bilder. Jag menar, varför skall NE ha en jättebild på Björn Borg? Finns det någon svensk som inte vet hur han ser ut?
Det här uppslagsverket har dämpat illustrationshysterin, det är faktiskt elegant och smakfullt, rekommenderas som examenspresent till ungdomar som givetvis inte alls är intresserade av materiella ting… Till min glädje är världslitteraturen väl representerad. Det har uppenbara förtjänster i att man kan slå på det senaste när det gäller den ständigt galopperande kunskapsmassan. Om kvantfysik står det av naturliga skäl inget i ”Ugglan”. Eller om vanliga sms-förkortningar eller vad ”snabel-a:n” heter på olika språk. Värdelöst vetande, brukar det heta, men kul.
Att det smyger sig in sakfel här och där är väl inte så mycket att orda om i en så omfattande och komprimerad text. Slår man till exempel på ”Giljotin” upplyses det om att den sista gången användes i Frankrike 1981. Fel, fel. Året var 1977. Dock, fyra år senare avskaffades dödsstraffet på förslag av Mitterrand, vilket godkändes av både senat och nationalförsamling.
I det stora hela är detta ändå ett stimulerande uppslagsverk med många roliga infallsvinklar och kunskapsrika temasektioner.
Fast som alltid kan man i det oändliga diskutera varför vissa namn och företeelser är representerade och inte andra. Saken är naturligtvis den att den samlade kunskapsmassan har ökat nästan ofattbart sedan gamla ”Ugglan” hoade som bäst.
Tänk er att Carl Bildt faktiskt inte står med!
Haha, nu skojade jag bara. Den store statsmannen och oljemagnaten finns där givetvis, men inte hans farfarsfars bror, den lysande diplomaten, författaren, historikern och medlemmen av Svenska Akademien med samma namn. Han som ligger begravd på protestantiska kyrkogården i Rom och har en gata uppkallad efter sig.
Spelar det någon roll? Ja. Ofta stöter man på äldre gestalter i böcker man läser, kanske numera bortglömda författare, vetenskapsmän, filosofer eller generaler, vad det nu vara månde. Att vid ett Rombesök känna till Carl Bildt den äldre är också allmänbildning, och berikar besöket ytterligare (hans gravvård är magnifik). Med det vill jag bara säga att ny kunskap faktiskt inte kan ersätta gammal och önskar Bonniers lycka till i sin stora satsning som skall bidra till att dra fosterlandet ur fördumningens träsk.
Vad vet jag, kanske kan denna bok bidra till att vi åter får en bildad borgerlighet, som en gång i tiden ansåg att bildning var av största värde? Och icke blott en trend?
