När P C Jersild skrev ”Babels hus” fick det stora sjukhuset bli en bild av världen, här fanns alla samhällsklasser representerade, från överläkaren som i solipsistisk överlägsenhet och i fladdrande, vit rock seglar från avdelning till avdelning via övrig sjukhuspersonal till patienten, som befinner sig längst ner i hierarkin.

I sin senaste roman Himmel har Torbjörn Flygt låtit travbanan bli en bild av världen. I den myllrande prologen snuddar han vid de människor som så småningom blir huvudpersoner i berättelsen. Här finns den rike häst­ägaren, tillika arkitekten Fredrik, med sin överklass-wannabe till hustru Louise. På travbanans hetsiga lunchservering jobbar Amir, flykting från Irak, som försöker överleva i skuren av förödmjukelser från sin korkade chef. Bland de förhoppningsfulla spelarna – fast i en annan del av staden – märks mannen med förnamnet Janson, som i upptakten av romanen satsat stora pengar på en häst som nog inte många tror på.

Kriminal- och thrillerförfattare brukar vara nutidsorienterade. En del av spänningen i deras berättelser uppstår genom att läsaren inser hur intimt sammanflätade historierna är med de dagstidningar de bläddrar i varje dag. Men den så kallade skönlitteraturen – litteraturen med mer seriösa anspråk – brukar oftast behandla saker och ting efteråt, i backspegeln, ett antal år senare. Den skönlitteräre författaren tycks sky nuets sprakande mångfald för att så småningom vaska fram väsentligheterna.

Torbjörn Flygt gör tvärtom i ”Himmel”. Det är verkligen en nutidsroman, ibland överlastad med nutidsattribut, men jag har en känsla av att en av hans förebilder är av äldre datum. Jag tänker ofta på Honoré de Balzac och hans väldiga romanbygge ”Den mänskliga komedin” när jag läser Flygts bok, inte minst för att Balzac hade ambitionen att gestalta kampen för tillvaron där egoismen är den främsta drivkraften.

Människorna i boken lever både i samma värld – stöter ideligen ihop, Jansons fru Lena är till exempel lärare på SFI (Svenska för invandrare) där Amir börjar – och i helt olika världar. Fredriks fru Louise må vara aldrig så svartsjuk på sin man (varför hon tar sig en egen älskare) och tro honom om rader av unga älskarinnor (vilket han inte har); överklasstillvaron han har bjudit in henne i vill hon inte förlora för allt smör i Småland.

När man så småningom lär känna huvudpersonerna är det väl egentligen ganska förutsägbart det som sker, att det till exempel ska gå käpprätt åt skogen för Janson (spelmissbrukaren) efter hans stora vinst.

Och att Parvaneh (från Iran) som misshandlats av sin man är böjd att upptäcka Amir, som den svenska ensamheten äter upp ­inifrån som en cancersvulst, är inte heller något som förvånar.

Ändå – trots att man vet hur det ska gå för de flesta inblandade – lyckas Flygt hålla intresset vid liv. Det beror delvis på att berättelsen alltmer, även om den bitvis är en hejdlös och inte så lite överdriven samtidsskröna, känns som en sann rundmålning av det samhälle vi just nu håller på att skapa. Allt det som är vackert och fint i tillvaron håller vi beständigt på att mala ner till grus och aska med vår egoistiska hunger efter upplevelser och prylar. Det är bland andra barnen som hamnar i kläm, visar Torbjörn Flygt i denna sin ultramoderna moralitet.