Petersvik ligger vid havet, bara en kvarts cykelväg från centrala Sundsvall. Resan i tiden sträcker sig desto längre. Här uppförde flera av stadens mest kända företagare storslagna sommarhus under perioden 1887–1909. I parkerna växer mer än hundraåriga almar, ekar, lindar och lönnar.
Från Villa Solbacken är utsikten hänförande över Alnösundet och Sundsvallsfjärden. Fortfarande lyser solen och havsvågorna glittrar, men vid horisonten syns tunga moln. Och det gäller inte bara vädret, utan hela Petersviks framtid.
Sundsvalls kommun vill utplåna området, den sista helt orörda kustremsan i den industritäta staden. Parkerna ska bli asfalt, Korstaberget sprängas i luften och flera miljoner kubikmeter sten ska fylla ut Alnösundet för att skapa en containerhamn och kombiterminal. Småhusägarna i området har redan lösts ut, och under nästa år vill kommunen riva även de anrika villorna.
I skuggan på Solbackens veranda sitter 93-åriga Gun Hagelby. Hennes framlidne man, bankkassör Einar Hagelby, förvärvade villan 1945.
–Petersvik är ett sommarparadis och ett arv för framtida generationer, både historien och naturen härute. Det är så hemskt att de vill skövla och förstöra – huga, säger Gun Hagelby och skakar på huvudet.
Solbacken är en orörd idyll. I samtliga rum finns kakelugnar, dörrar, paneler, fönster och stuckaturer bevarade i original. Endast två större förändringar har gjorts sedan 1908. År 1945 fick köket en ny inredning och i början av 50-talet byttes en järnkamin i hallen mot en öppen spis.
–Vi har hela tiden strävat efter att låta Solbacken vara så intakt som möjligt, förklarar Gun Hagelby.
Solbacken uppfördes på 1880- talet av den norskfödde träpatronen Carsten T Jacobsen. Han var legendarisk chef för Tunadal, Norrlands första ångsåg, som grundades 1849 strax norr om Petersvik. Detta var under en tid av svensk-norsk union och handelsförbindelserna var täta. Tunadals bolagsstämmor hölls i Kristiania (Oslo) och bolagets korrespondens fördes på norska. Många norska familjer lockades till Tunadal för att arbeta på sågverket.
Men till Sundsvall kom inte bara norrmän, utan också tusentals människor från olika delar av Sverige och Finland för att få arbete. Staden blev centrum för världens största sågverksdistrikt med över 40 ångsågar. Man förstår varför Elias Sehlstedt skaldade de berömda orden ”… och hela hamnen som en spegel låg – och såg vid såg jag såg, varthelst jag såg”, när han blickade ut över just Alnösundet med dess pärlband av rykande skorstenar.
Rikedomen manifesterades i den berömda Stenstaden, som byggdes upp efter stadsbranden 1888. Det är Europas nordligaste stenstad av kontinentala mått. Här förverkligade några av Sveriges främsta arkitekter en drömvärld med palatslika bostadshus, banker och hotell.
Stadsmiljön är anmärkningsvärt välbevarad med tanke på historien. På 1950-talet fanns planer på att helt jämna Stenstaden med marken och i stället uppföra höghus och parkeringsplatser. Ett 40-tal stenhus revs också. Dessutom utplånades hela trästadsdelen Norrmalm och stora delar av Västermalm och Södermalm.
I början av 1970-talet svängde politikerna och opinionen. Stenstaden räddades och en ny utveckling tog vid. De gamla kolonialvarumagasinen byggdes samman till det prisbelönta Kulturmagasinet och många av stenhusen återfick sina ursprungliga färger och utsmyckningar.
Men 40 år senare tycks minnet av rivningsraseriet ha bleknat. Svenska byggnadsvårdsföreningens gula lista över hotade kulturmiljöer i Sverige är omfattande. I Luleå revs förra året några av stadens få bevarade sekelskifteshus, och även i Umeå har uppmärksammade hus nyligen försvunnit. I Kiruna hotas en stor mängd bebyggelse när staden ska flyttas, bland annat byggnadsminnesmärkta Järnvägsstationen och Stadshuset, och i Malmberget riskerar bland annat Bolagshotellet att rivas.
Fredric Bedoire, professor i arkitekturhistoria vid Kungliga Konsthögskolan, har engagerat sig i Kiruna, där det har varit svårt att få stöd för ett bevarande. Och han kritiserar starkt planerna på utplåning av Petersvik.
–Det är naturligtvis orimligt att riva dessa villor. Det är en viktig helhet som historiskt hör ihop med Sundsvalls stenstad och ger den en ny dimension. Politikerna måste ändra inställning. Att flytta hus är heller ingen bra lösning, utom i yttersta nödfall, som i Kiruna där marken rämnar, säger Fredric Bedoire.
Petersvik var sommarmotsvarigheten till Stenstaden. Sommarvillaepoken var ett uttryck för tidsandan att söka sig till hav och natur för att få frisk luft och solljus. Här byggde till exempel provinsialläkaren Olof Söderbaum Villa Hållnäs, döpt efter födelseorten i Uppland. I originella Villa Viken med åttkantigt torn bodde bildhuggaren Harald Sörensen-Ringi, som i Sundsvall skapade statyn av stadens grundare Gustav II Adolf, men även var verksam i Paris, Stockholm, Oslo och Helsingfors.
Varje trädgårdsanläggning sköttes under sommaren av en anställd kulla från Dalarna, som förfogade över en egen bostad. Flera av dessa ”kullstugor” finns kvar, ett egenartat bebyggelsearv.För några år sedan prydde Solbackens glasveranda omslaget till den mest omfattande bok som skrivits om sommarvillor i Sverige, ”Sommarnöjen vid vattnet”, av Ann Katrin Pihl Atmer, docent i konstvetenskap vid Stockholms universitet.
–Trots sitt inklämda läge mellan industrier är Petersvik en sommarmiljö med villor, vackra träd och blommor som är autentisk. Det är fruktansvärt sorgligt om detta skulle försvinna, säger Ann Katrin Pihl Atmer.
Från övervåningen på Solbacken skymtar man det nyrestaurerade kallbadhuset och ångbåtsbryggan vid Villa Kaptensudden från 1893. Även denna nationellt berömda plats hotas av förstörelse.
Kaptensudden var konsthistorikern Henrik Cornells sommarhem i över 80 år och har via hans första hustru band till familjer som Henschen, Thiel, Josephson och Bonnier. Villan gästades av träpatronen Frans Kempe, utrikesministern Ludvig Douglas och kulturpersonligheter som konstnären Olof Hermelin och Danteöversättaren Edvard Lidforss.
Olof Hermelin tjusades av landskapet kring Sundsvall. I sina memoarer berättar Henrik Cornell att den 80-årige konstnären också blev ivrigt verksam när en tennisplan anlades på Kaptensudden 1906: ”Han tog en skottkärra och en spade och sprang med kärran framför sig på den smala plankgången, fyllde den vid lerförrådet och kom springande tillbaka med den tunga kärran. ’Så här ska det gå till, om det skall bli någon tennisplan någon gång’, sa han till de häpna trädgårdsarbetarna.”
Skaparen av Kaptensudden, Johan Fredrik Cornell, spelade en mycket viktig roll som konstruktör av flottleder, kanaler och broar över hela Norrland. Trots sin borgerliga hemvist hade Cornell stor förståelse för den framväxande arbetarrörelsen och tog ställning för rätten att bilda fackföreningar.
Om vintern bodde familjen i det numera byggnadsminnesförklarade Blombergska huset i Stenstaden. I maj gick flyttlasset till Kaptensudden och Alnösundet, som var ”de tusen båtarnas sjö” i Henrik Cornells minnen: ”Ångbåtarna förvandlade under sommartiden hela det vidsträcka industriområdet till en enda stor stad, mellan vars delar man åkte på vattnet, som på kanalerna i Venedig”.
Henrik Cornell blev framstående professor i konsthistoria, kämpade för bevarandet av Sundsvalls stenstad och gick emot rivningarna av Klarakvarteren i Stockholm. Det framstår inte så litet som en historiens ironi att Sundsvall vill utplåna just hans sommarhem. Men först ska länsstyrelsen säga sitt. I slutet av augusti inleds en utredning om huruvida villorna kan byggnadsminnesmärkas.
Petersvik var ingen ostörd idyll, men en grönskande kontrast till det dynamiska industrilandskapet. Även dagens människor behöver närheten till havet och naturen, menar Lars Felländer, vars farfar Moses Felländer för precis hundra år sedan inköpte Villa Hållnäs.
–Vi har en av Sveriges vackraste kuster, men i Sundsvall ska människorna inte få bo vid kusten. I stället är det industrierna som ska få vara vid havet, medan vi hänvisas till inlandet, säger Lars Felländer.
