"Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen." Så lyder första raden i Tomas Tranströmers första diktsamling från 1954, och ingen svensk poet har väl som han kunnat finna ord för svindeln att finnas till. Han har funnit ord för mycket, trots att hans produktion är liten. I konsten att finna rätt ord och att sätta det på rätt plats är han en mästare.
Numera säger han inte så mycket, efter att för ett tiotal år sedan ha drabbats av afasi, men skriva kan han fortfarande. Och han kan spela piano, enhändigt, med vänstran, medan högerarmen ligger slak i knäet. Precisionen finns kvar, liksom den suveräna estetiska sensibiliteten.
Hans föregående diktsamling "Sorgegondolen" kom för åtta år sedan. Där beskriver han hur det känns att ena hjärnhalvan praktiskt taget har mörklagts, medan den andra är oskadd. Dikten heter "Två städer":

På var sin sida om ett sund, två
städer
den ena mörklagd, ockuperad
av fienden.
I den andra brinner lamporna.
Den lysande stranden hypnotiserar
den mörka

Jag simmar ut i trance
på de glittrande mörka vattnen.
En dov basunstöt tränger in.
Det är en väns röst, tag din
grav och gå.

Denne vän, Gud kallas han, är ovanligt ofta nämnd i Tranströmers nya diktsamling Den stora gåtan. Boken består huvudsakligen av haikudikter, men inleds med en handfull mer expansiva poem. Vid läsningen av dem njuter man av den självklara ledighet som alltid har kännetecknat Tranströmers poesi, i de följande haikudikterna av den formella behärskning och disciplin som utgör den andra sidan av hans författarskap - inte ett ord för mycket!

De nya dikterna handlar om undret att finnas till, om tacksamhet för vad livet har givit och ännu ger, i form av eggande sinnesintryck och värmande närvarokänsla. Men de handlar också om döden. "Stå upp, tag din säng och gå", sa Jesus till den lame. Till poeten har en vän sagt att han får ta sin grav och gå, ännu ett stycke. Det utnyttjar han, så gott han förmår, medan döden trots allt
rycker närmare. I dikten "Snö faller" skriver han:

Begravningarna kommer
tätare och tätare
som vägskyltarna
när man närmar sig en stad.

Poeten är inte rädd för det oundvikliga utan räknar med att "En bro bygger sig / långsamt / ut i rymden". Tills vidare vårdar han sin ålderdom och tar vara på dess ofta ganska överraskande glädjeämnen, unnar sig ibland rentav att vara lycklig, som i denna haiku:

Se hur jag sitter
som en uppdragen eka.
Här är jag lycklig.

Det är härligt att läsa. Det är Tomas Tranströmer. Och det är stort, en poesi som ger rymd och gör det lättare att andas.

Det är inte första gången Tranströmer ger oss haikudikter. I "Sorgegondolen" finns elva stycken. Och härom året publicerades, i en bibliofilutgåva med titeln "Fängelse", nio haikudikter som poeten skrev redan 1959, med motiv hämtade från hans dåtida verksamhet som psykolog på en ungdomsanstalt.
De äldsta haikudikterna, de från 1959, är klaustrofobiska, och man gissar att den strikta formen är vald för att ytterligare förstärka
denna känsla av instängdhet. En av dessa fyrtiofem år gamla haikudikter lyder:

Pojken dricker mjölk
och somnar trygg i sin cell,
en moder av sten.

I "Sorgegondolen" från 1996 är haikudikterna mer lustfyllda. En av dem är till och med ordlekande humoristisk. Här handlar det om orkidéer (men också om att orka ha idéer), medan tankbåtar (eller tungt lastade tankar) långsamt glider förbi på vattnet (eller på medvetandets ytplan):

Orkidéerna.
Tankbåtar glider förbi.
Det är fullmåne.

Förut har alltså sammanlagt ett tjog haikudikter av Tranströmers hand publicerats, detta i form av två sviter skrivna på stort tidsavstånd från varandra. Den nya diktsamlingen "Den stora gåtan" innehåller mer än dubbelt så många, närmare bestämt 45. De är ordnade i olika grupper som inte har några rubriker, men som ändå kan skiljas från varandra. Någon grupp har carpe diem-motiv, en annan består av religiösa epifanier, en tredje av renodlade naturbetraktelser, en fjärde av lyriska snapshots byggda på reseintryck och så
vidare. Kategorierna är dock flytande, väller in i och bemänger sig med varandra.

Naturmotiven är många, något som traditionsenligt också hör till genren. I dessa dikter kan Tranströmer kombinera sin verbala exakthet med en för honom typisk precision i iakttagelsen, som här:

Rentjur i solgass.
Flugorna syr och syr fast
skuggan vid marken.

Även den religiöst laddade epifanin, uppenbarelsen av det gudomligas närvaro mitt i det vardagliga, är typisk för Tranströmer och en viktig del av hemligheten i hans poesi. Här är ett vackert exempel:

Det har hänt något.
Månen lyste upp rummet.
Gud visste om det.

Dödsbetraktelser har han sedan länge ägnat sig åt. Kanske har de i de senaste två diktsamlingarna blivit något fler. Utmärkande för dem är att de inte ger uttryck för någon ångest eller oro:

Döden lutar sig
över mig, ett schackproblem.
Och har lösningen.

Vad som ändå dominerar är dikter med carpe diem-motiv, rader som uttrycker en djup vördnad för livet och vad det har att erbjuda för den som har
förstånd nog att ta emot det som en gåva.
I "dårarnas bibliotek", skriver Tomas Tranströmer i en dikt, står "postillan orörd". Det gör den inte i hans eget. När han stilla stavar sig fram i naturens stora bok och hämtar sina 5-7-5 stavelser än här och än där, så är den gamla slitna postillan nästan alltid med på ett eller annat sätt.
Tranströmers nya dikter genomsyras av en alldeles självklar fromhet. Inga brösttoner, ingen predikan! Bara en lugn förtröstan inför förgängelsen och en alltigenom osentimentalt formulerad tacksamhet över att få finnas till, att få vara med.