De är klädda i korta kjolar, håret är uppburrat, kappan kostar flera årslöner, skorna är högklackade, små väskor, ryschiga blusar och cigarretter av märket More, dekorativt mellan knallröda läppar. De är Stalins kossor eller estniska kvinnor, i full verksamhet på sin arbetsplats, det välkända hotell Viru i Tallinn, där de snabba molnen av vita små piller över drinkarna försvinner i rökslingorna och ett pris skrivet på en skosula som tillhör en dam på en barstol plötsligt blixtrar till som en ficklampa med ett nyckfullt batteri.

I källarmörkret trängs också finnar, klädda i brunrutiga kostymer, med en och annan färgglad fjäder i hatten, som ofta sitter kvar på huvudet eftersom man just stegat av båten eller tåget och inte riktigt vet om hotell Viru håller vad internreklamen lovat. Fjädern i hatten signalerar jakten som börjar redan i hotellets lobby, där vodkaflaskorna sticker fram mellan de läderklädda hallickarnas ben och som med ­jämna mellanrum erbjuds nytillkomna intressenter, som vill ha detalj­information om varan.

Det är Tallinn från 70-talet och 90-talet, när hotell Viru äntligen blev färdigt och de finska byggjobbarna hade fått lära sig att det inte fanns något som hette kaffe­rast i Estland och att lördagar var en vanlig arbetsdag. Då kom de, ­vodkaturisterna i stora skaror, med dubbla lager skjortor och jeans och med snövita jogging­skor, som var nyköpta för resan och som av någon anledning lämnade de finska fötterna vid landgången, där Stalins kossor redan betade och de hemstickade estniska tumvantarna hängde ut över de flätade korgarna som påminnelser om bistra tider.

Sofi Oksanen heter kvinnan som skrivit en nästan 500-sidig ­roman, Stalins kossor, om ett okänt Estland och vägen till självständighet och ett mer välbekant Finland som broderland och granne, ett sorts aningslöst förbund som framför allt styrdes av Sovjet­unionen.

Sofi Oksanen är född 1977, hon har en finsk pappa och en estnisk mamma. Hon är uppvuxen i Jyväskylä, men har gjort täta besök i Estland, som hon betraktar som sitt land. Ett land som hon måste dölja och hemlighålla. Som est blir hon illa behandlad i Finland, som ”utlänning” i Estland blir hon betraktad med misstro. Inte nog med att hon tidigt börjar resa till Tallinn med beställningsvaror, hon måste också skydda sin mamma, som är diplomingenjör och jobbar i byggsvängen, där man överlever med god marginal om man inser värdet av att äga några kranar och ett dörrhandtag som kan bytas mot kopplingsstycken som behövs för ett rörsystem på ens arbetsplats.

Berättelsens Anna – som till viss del lånat av författarens egna erfarenheter – blir tidigt anorektiker. Hon får lita på att Finland, det land där hon är född, kan förse henne med de produkter hon behöver för sina bulimiperioder. Oksanens prosa är naken, rasande, förtvivlad. Anna lever halvt oupptäckt. Så mycken kraft går åt till att klara de dagliga inspektionerna, när hon är hemma hos mormor i Estland. Hennes lilla resväska innehåller inte bara fluortabletterna och blockflöjten. Ju äldre hon blir desto krångligare blir reglerna för beteende i moderns land.

I en pendelrörelse, orytmisk och självsvåldig, beskriver Oksanen en krisfylld uppväxt som kan kännas som en anklagelse. Så okänt Estland har varit! Bara några och åttio kilometer bort! Och så mycket man kan få för marsipan och lite kaviar!

Finska vodkaturister strömmar in i tusental och några av Stalins kossor kommer upp sig, lämnar sitt land för ett bättre öde men kommer tillbaka efter några år, förbrukade och bittra. Viljan att överleva går på sparlåga.

Sofi Oksanens debutroman, som kom 2003 och nominerades till Runebergpriset, är sårig och mäktig. Hon tycks ha känt på sig att hennes material var unikt, hon har tagit sig ett ordentligt svängrum. I den skarpt anklagande texten finns en bön om förlåtelse. Förlåt oss vår okunnighet, vårt egoistiska utnyttjande, vår nedlåtande hjälpsamhet! Nu ser vi klarare!

Åtskilligt som varit dunkelt har emellertid nu blivit klarlagt. Av Oksanens grundliga och informativa prosa framgår till exempel att det intresse som ägnades innehav av skrivmaskiner ingalunda hade med stöldrisken att göra.

När jag som tioåring reste mellan Sverige och Finland med min första skrivmaskin, en gammal Remington som jag fått av pappa, blev min maskin inskriven i mitt pass. Jag var stolt över att äga en skrivmaskin som (nästan) hade ett eget pass!

Nu lär jag mig att omsorgen om min skrivmaskin, det ständiga noterandet av typhuvudens spår och övriga detaljer, inte berodde på att man ville skydda en eftertraktad vara. Det var den vanliga ryska säkerhetskontrollen. I Tallinn granskades alla företags skrivmaskiner och oftast de privatägda. I Finland granskade man en tioårings tjugo år gamla maskin och noterade typhuvudenas spår för att snabbt kunna spåra användarna om pamflettmakare och samhällsomstörtare hört av sig med skrivelser!

Det var både snopet och onödigt. Det vet ju alla att revolutionärer och sabotörer alltid skriver med avgnagda, trubbiga blyertsar! Det vet alla!