Häromdagen språkade jag med en journalist med många års erfarenhet inom kvällspressen. Hon var bedrövad över de svenska tidningarnas tillstånd. De drivs i dag inte längre av publicister utan av tidningsmakare, argumenterade hon. Det framstår som om publicister utan begåvning för det kommersiella kan tacka för kaffet och söka annan anställning. De ansvariga utgivarna Anders Gerdin på Aftonbladet och Otto Sjöberg på Expressen har båda rykte om sig att ha ett välutvecklat sinne för det säljande - för vad folk vill ha som man brukar säga - men ingen av dem har gjort sig kända för en ideologisk profil eller politisk nerv. Sådant finns det andra på tidningarna som svarar för. Min väns bedrövelse var inte ett uttryck för en slentrianmässig vämjelse över kvällspressens slasktrattsjournalistik. Hon menade att något nytt har hänt inom journalistiken, att kommersen har blivit en del av vardagsjournalistiken.

Men lika angeläget som det är att ifrågasätta tidningsmakarna, är det att vända på frågan och försöka avslöja vad löpsedlar och journalistik säger om oss själva och vår tid. Det är vi som köper tidningarna som vet varför löpsedlar om skandaler, plötslig död och kändisars otrohet kittlar oss.
Ett riktigt bra löp bygger på en underförstådd moral, skriver Paul Frigyes i Nyhetsflås & tidsanda. De lyckade löpen ska väcka känslor, kittla nyfikenheten och locka till köp. Att som DN nyåret 1986 lansera nyheten "Inget har hänt" har roat många. Nyheten var en kommentar om utebliven beredskap inför strömavbrott. Men löpet har inget driv. Vi förväntar oss att löpsedlar ska hojta om det skandalösa eller det sensationella. Vi som läser ska helst tänka: men usch, vad spännande eller vad irriterande.
De skickligaste löpen flörtar med våra fördomar, samtidigt som de är retoriskt skickliga. Aftonbladets löp från 1970 framstår i dag som tragikomiskt, men avslöjar sin tidsanda: "Mord i dag på Östermalm greve sköt neger med
jaktgevär". Det innehåller allt. Eller Aftonbladets sexistiska, men slagkraftiga, löp från 1993: "Jag är en radhushora Annika berättar om sitt dubbelliv".

Det underförstådda budskapet handlar både om vad som står på löpen och den moral eller omoral folk i allmänhet har. Vi köper en nyhetsblaska och får de senaste orgasmknepen på köpet. Sextipsen hamnar på samma kvitto som mellanmjölk och salami. En fullt försvarbar handling inför grannar och bekanta, som samtidigt tänjer gränserna för det ytterst privata.
Paul Frigyes ger en fascinerande historisk överblick över löpsedlarnas tidsanda. Före 1980 skrevs det i stort sett aldrig om sex, men i dag är det lika säljbart som test av mobiltelefoner eller bantningstips.

Mest lyckosamma tycks kombinationer av religion och sex vara. Händelserna i Knutby lär väl ingen glömma. Eller Hans Scheikes sexsekt som fick journalisterna att gå i spinn 1989. Men sexsekten var inte alls en religiös församling, utan ägnade sig strikt åt piskningens konster och effekter.
Ofta
hörs högljudda röster om kvällstidningarnas omoral. Expressens lögn om Mikael Persbrandts akuta alkoholförgiftning i december förra året blev grädden på moset för dem som gärna hytter med näven eller vägrar sätta upp löpsedlar i sina butiker. Det som retar folk mest, gissar jag, är att bantningspiller tycks vara mer angelägna än lidandet i världen.

Men faktum är att världshändelser inte säljer. Anders Gerdin berättar om löpet "Fred" 1995 i samband med freden i Bosnien. Det resulterade i Aftonbladets sämsta upplagesiffra det året. Vi är inte så moraliskt högtstående som vi gärna vill utge oss för att vara. Löpsedlar utgör ett ständigt närvarande bevis för tillvarons oändliga tramsighet, som Frigyes formulerar det. Men ett är sant: när tidningarna slutar att skriva om sådant som upprör oss, då är vi riktigt illa ute.