Det finns en viss ironi i att genast klumpa ihop Karolina Ramqvist med Sun Axelsson, Birgitta Stenberg, Kerstin Thorvall och andra kvinnor som på 70-talet skrev så kallade bekännelseromaner. Det var ju precis det de protesterade mot, att kvinnor som skrev jagromaner om relationer, sexualitet och könsroller alltid skulle klumpas ihop på det sättet. Alla trängdes de in i ”bekännelselitteraturens” trånga biktbås.

Men det är ofrånkomligt. ”Alltings början” är en berättelse om 90-talets sjudande klubbliv i Stockholm, speglat i en trasslig kärlekshistoria. Samtidigt är den ett slags pastisch, en hyllning och kommentar till just 70-talets bekännelseböcker.

Romanen är fullkomligt sönderpepprad med referenser till 90-talets populärkultur och trendiga uteställen såväl som till feminismens klassiker. Under sin ”slampsommar” har huvudpersonen Saga Isaksson knapplösa knull mot bokskåpet så det riktigt skallrar i glasdörrarna framför ”Hiterapporten”, ”Sexualpolitiken” och ”Kvinnomedvetande”.

Saga har uppfostras av sin radikalfeministiska mamma till att bli en oberoende ung kvinna som tar för sig – raka motsatsen till kuttersmycket i Ramqvists förra roman ”Flickvännen”. Medan mamman skulpterade jättevaginor fick Saga klara sig själv. Hon hade hellre haft en bullbakande mamma.

90-talet sammanfattas som årtiondet då alla ville ha ”en ung tjej”. Och ja, Saga blir en riktig framgångssaga. Efternamnet är lika symboliskt. Isak, den som Gud ler emot. Saga går direkt från gymnasiet till att skriva krönikor i tidningen och sommarprata i radio. Journalisterna vallfärdar till hennes etta på Söder för att få svar på allt från feminismens status till bantning och analsex. Nu var det de unga kvinnornas tur att håna medelålders män och deras masturbatoriska machoromaner.

Saga inleder ett förhållande med den dubbelt så gamla Victor, stans hippaste festfixare med smak på förnedringssex. Hon är vansinnigt förälskad, han likgiltig. Ringer bara efter henne ”som man ringer efter pizza”. I takt med att Victors stjärna dalar och Sagas stiger ändras maktförhållandet. När romanen slutar är det Victor som står bakom en mörk bardisk och trånar efter Saga i rampljuset. Det blir lite som en allegori över gubbväldets undergång.

Vart tog förtrycket vägen? På krogen sitter de undanskuffade kulturmännen, alkoholiserade, bittra och misogyna. De är så pass gamla att de inte ser skillnad på en fjorton- och en tjugoåring, men bryr sig heller inte om vilket: allt de vill ha är ”en ung tjej”. De lirkar och lockar, hatar och hotar. Ramqvist skildrar det där extremt bra, utan att göra något väsen av det. Hur löften om våld och övergrepp hela tiden hänger i luften, stiger upp ur undertexten.

Skickligt dubbelexponeras också kluvenheten i Sagas självbild. Hon vill så gärna vara den där vilda, otämjda nymfomanen som hennes mamma vill att hon ska vara. Samtidigt längtar hon efter kärlek och trygghet, ett varaktigt förhållande. Är nog ändå en av ”finflickorna”.

Berättandet är enkelt och konventionellt, historien lite för kylslagen och elegant konstruerad för att bli riktigt berörande. Styrkan ligger mer i humorn och de träffsäkra iakttagelserna. Som redaktören som trasslar in sig i ett långt resonemang om varför det är så kul med ”en ung tjej” på tidningen, inte bara för att hon är en ung tjej, men, du vet, ja... Det slutar med en patetisk undran om de två inte bara kan ”hänga lite”.

Om Maria Svelands ”Bitterfittan” dammade av Grupp 8-programmet rakt av, menade att inget förändrats och rasade mot tvåsamheten, så är det här en bok som ställer sig mer frågande till 68:ornas sanningar och ideal, menar att mycket ändå gått framåt och föredrar tvåsamhet framför ensamhet. Tror jag. ”Alltings början” är ingen debattbok och heller ingen entydig roman. Den trilskas och sätter frågetecken, överlåter alla svar till läsaren. Mycket till pussy riot är det inte, men visst kommer den bli omdebatterad.