”Jag är en kamera”, skriver Christopher Isherwood i klassikern Farväl till Berlin . Och det är verkligen en serie snapshots från 30-talets Berlin som växer fram i hans prosas fixeringsbad. Impressionistiska bilder från det dekadenta nöjeslivet, från kabaréerna, nattklubbarna och ölhallarna, av depressionen, våldet och de politiska demonstrationerna, omsorgsfullt överförda till papper.
Isherwood var den engelske överklassonen som kom till Weimarrepubliken 1929 i jakt på älskare, utsvävningar och den stora romanen. Han hade en totalroman om den förlorade generationen i åtanke. Det stannade vid en handfull dagboksfragment och novellutkast, och nog lika bra det: det lätt skissartade berättandet passar honom perfekt. I stället för ”De förlorade” fick samlingen den mer anspråkslösa titeln ”Farväl till Berlin”. Den gavs ut 1939 och låg till grund för såväl musikalen ”Cabaret” som filmen med samma namn där Liza Minnelli spelar den oförglömliga Sally Bowles, den koketta skådespelerskan och nattfjärilen med de gröna naglarna.
Privatläraren Christopher Isherwood, eller ”Herr Issyvoo” som hans dammvippande hyresvärdinna Fräulein Schröder älskvärt envisas med att kalla honom, är bokens nedtonade berättare. Han håller sig i bakgrunden, en passiv iakttagare av den sjudande tummelplats för all världens konstnärer, bohemer och andra aparta figurer som Berlin än i dag har rykte om sig att vara. Det homosexuella temat i författarens relationer stannar vid diskreta antydningar. Desto hellre beskriver han tidens internationella jetsetliv, semesterresor till Rügen och överdådiga garden parties. Enkla men animerade middagar hos den trångbodda arbetarklassfamiljen Nowak, där Isherwood en tid bodde inneboende, ställs mot den tryckta stämningen hemma hos den rika familjen Landauer. Som de judiska ägarna till ett stort varuhus har de anledning att känna sig oroade.
Mot slutet, i dagboken från 1932–33, har allt ställts på sin spets för Landauer och alla andra tyska judar. Gatubilden domineras av judetrakasserier, slagsmål mellan nazister och kommunister, det masspsykotiska vurmandet för Hitler. Isherwood får allt svårare att iaktta rollen av objektiv betraktare. ”Den politiska moralen är sannerligen deprimerande: dessa människor kan förmås att tro på vad som helst eller vem som helst.”
Men oftast skymtar politiken och historien bara förbi i ögonvrån, en teknik som Isherwood torde ha lärt sig av landsmannen EM Forster. När begravningståget för den socialdemokratiske rikskanslern Hermann Müller drar genom staden i mars 1931 sker det typiskt nog nedanför balkongen där man håller fest. Gästerna kastar ett förstrött öga ner på gatan – ”Vem var den här killen egentligen?” – innan de fortsätter att blanda cocktails och beundra solnedgången.
Isherwoods ömsom elaka, ömsom humoristiska iakttagelser och suveränt utförda personporträtt är konst i egen rätt, men det som ger skildringen dess verkligt ominösa tyngd är förstås vetskapen om vad som skulle följa. Isherwood anade det också.
Strax före Hitlers maktövertagande lämnade han Tyskland för att under några år flacka runt i Europa och Kina. När kriget bröt ut emigrerade han till USA tillsammans med älskaren och poeten WH Auden. Han dog i Kalifornien 1986, utan att ha skapat något i riktigt samma klass som detta tidiga mästerverk.
Leif Janzons utmärkta nyöversättning av ”Farväl till Berlin” utges som den femtonde delen i Lind & Co:s serie Nittonhundra. Det var ett tag sedan senast och det glädjer mig att se att serien fortfarande är vid liv. Med verk av Musil, Faulkner, Duras, Mishima, och nu Isherwoods moderna klassiker, har den börjat växa ut till en riktig prydnad i bokhyllan.
